Tips & Fakta » Vinyl och 78 varv » Mono/Stereo/CD4

En, två eller flera kanaler

 



Stereo


Även om det kan synas lite bakvänt att börja med stereo, dvs 2 kanaler, i stället för mono, dvs en kanal, så finns det vissa fördelar att göra så. Denna artikel handlar dessutom endast om skivavspelning - inte om fenomenen runt en resp. flera kanaler i allmänhet.

stereoDe två kanalerna på en LP-skiva inspelad i stereo ligger på var sin sida i skivspåret. Spåret är graverat med de båda kanalernas information liggande i 90° vinkel mot varandra så att båda kanalernas information ligger i 45° vinkel i förhållande till lodlinjen. På så sätt kan man spela av de två kanalerna någorlunda oberoende av varandra.

Ofta ligger informationen i basområdet i mono i båda kanalerna men detta är inte alls säkert. En stereopickup är alltså konstruerad så att information graverad på den ena spårväggen sänds till ena kanalen på förstärkare och högtalare medan informationen från den andra spårväggen sänds till den andra kanalen.

 

 

Mono


De allra första skivorna spelades in i mono, dvs endast en kanal. Informationen på en monoskiva ligger endast i ett plan, horisontalplanet. En monopickup behöver alltså endast vara rörlig i ett plan, medan en stereopickup måste kunna röra sig och ta upp information i två plan - både vågrätt och lodrätt. Detta är viktigt att förstå när man ska spela av mono resp. stereoskivor.

En stereoskiva kan bli förstörd om man spelar av den med en monopickup, eftersom pickupen endast kan röra sig i det vågräta planet. Den kan alltså fungera som en hyvel och "hyvla av" information i lodräta planet, dvs stereoinformationen kan gå förlorad för alltid. Detta var självklart inte bra - i synnerhet inte i stereoskivans barndom då det fortfarande fanns gott om rena monopickuper. Därför kom det så småningom en stereo-LP där vertikalrörelserna begränsats så att de inte förstörs vid avspelning med en monopickup. Dessa skivor är ofta märkta "Compatible Stereo" eller "spelbar i mono" eller liknande.

Likaså blir en avspelning av en monoskiva med en stereopickup ingalunda optimal eftersom stereopickupen tar upp information även i lodledd och där finns ingen användbar information graverad på en monoskiva. Man får alltså med en massa oljud som inte hör till nyttosignalen. Lösningen är förstås att använda en monopickup för monoskivor och en stereopickup för stereoskivor.

Detta är nu lättare sagt än gjort eftersom det inte finns så många högklassiga monopickuper och de få som finns är relativt dyra - ofta i prisklasser på flera tusen kronor. Detta givetvis eftersom de som är intresserade av att skaffa sig en dedicerad monopickup är relativt få. Därför brukar man i stället monokoppla en stereopickup när man vill ha en prisvärd pickup för t ex 78-varvsavspelning. Detta ger inte optimal ljudkvalitet men är i alla fall bättre än att köra pickupen i stereo.

Skall man vara optimal så behöver man alltså följande pickuper för att rätt kunna spela av de olika skivtyperna:

monokoppling
Monokopplad Shurepickup

1. Monopickup för 78v
2. Monopickup för LP/EP
3. Stereopickup för LP/EP

De flesta väljer att bara monokoppla en stereopickup och skaffar eventuellt en särskild 78v nål.

Monokopplingen kan göras antingen i förstärkaren eller direkt vid pickupanslutningarna. För bästa ljud rekommenderas att du kopplar samman kanalerna vid pickupen. Då skall alltså V och H (Vit och Röd) kopplas samman liksom V- och H- (Blå resp Grön).

 

 

 

 

CD-4 = 4kanals LP

 

I dessa tider av mångkanal och DVD-spelare så är det väl i stort sett bortglömt att det redan på 1970-talet gjordes försök med 4-kanal på LP. Det fanns matrissystem, dvs där man med olika varianter av fasskiftning försökte simulera fyra kanaler (läs mer om det nedan under rubriken Ambiofoni). Men det fanns faktiskt också riktiga 4-kanals försök.


JVC och RCA arbetade med ett system där de bakre kanalernas information låg lagrad i en frekvensmodulerad signal i ordinarie LP-spår. Systemet kallades CD-4 (Compatible Discrete 4 channel) eller Quadradisc. Bärvågens frekvens är 30 kHz och signalen ligger på ca -20 dB i förhållande till framkanalerna.

Det gällde samtidigt att CD-4-LP skulle kunna spelas på vanliga stereoanläggningar. Därför placerades informationen enligt följande:

  • Under 20 kHz vänster kanal = VF VB
  • Över 20 kHz vänster kanal = VF - VB


Och givetvis lika för höger kanal.

För att kunna få någorlunda frekvensomfång i bakkanalerna krävdes att man graverade och spelade av frekvenser uppemot 45-50 000 Hz! Genom att skivans "normala" gravering under 20 kHz består av summan av fram och bakkanalerna så gick det utmärkt att spela av skivorna i stereo.

Låt vara att en vanlig stereopickup gick fram som en ångvält i spåret - nålen hade inte någon som helst chans att klara så höga frekvenser - så skivorna blev snabbt oanvändbara som fyrkanalskälla efter ett par avspelningar med en stereopickup. Men det gick i alla fall att spela!

Av det ovan nämnda inses att det krävdes speciella nålslipningar för att klara dessa höga frekvenser utan alltför hög distorsion och skivslitage. En av dessa kallades Shibata-slipning efter konstruktören. Andra namn användes också (läs mera i avsnittet " om Nålar").

På grund av systemets inbyggda svaghet, dvs de i princip omöjliga spårningsproblemen med tillhörande stort skivslitage (= dåligt ljud), så blev aldrig systemet någon succé även om det såldes en hel del 4-kanalförstärkare. De var givetvis framför allt av märket JVC liksom de pickuper som användes för avspelningen.

Idag är det väl knappast någon som kommer ihåg dessa satsningar och än färre som saknar tekniken. För ordningens skull så kanske det också skall påpekas att namnet CD-4 inte hade någonting att göra med dagens CD-teknik.

 

 

Ambiofoni, SQ och QS

 

Ungefär samtidigt som CD-4 presenterades kom CBS och EMI med sin 4-kanalsteknik SQ. Sansui och Decca ville inte vara sämre - där hette systemet QS. I rättvisans namn vill vi påpeka att vi inte alls vet vem som var först eller i vilken ordning systemen presenterades men teknikerna levde sina korta liv ungefär samtidigt.

Både QS och SQ bygde på matrissystem där signaler processades i ett matrissystem vid inspelningen och sedan i princip kördes "baklänges" genom samma matrissystem vid avspelningen. Det handlade alltså om olika typer av fasvridningar av signalen. Man ska ha helt klart för sig att dessa system - till skillnad från CD-4 - ingalunda var några riktiga 4-kanalsystem med diskreta kanaler. Detta oavsett vad respektive bolags marknadföringsmänniskor ville försöka få oss att tro. I praktiken var det faktiskt inte så stor skillnad mellan SQ och QS utan de kunde med skapligt gott resultat avspelas med varandras dekodrar.

Det första systemet som använde en (synnerligen enkel) matris var dock troligen Hafler Ambiofoni eller helt enkelt Ambiofoni. Även här fanns det apparater att köpa som innehöll de få komponenter som behövs. Eftersom Hafler är mannen bakom Dynaco så var minst en av dessa boxar märkta med Dynaco-namnet, men även andra företag hängde på. Även Lts har gjort en enkel apparat att koppla i signalvägen för att skapa ambiofoni.

Det enklaste var annars att helt enkelt koppla ihop jordarna på slutstegens V och H kanal - om nu inte det var gjort innan - och sedan koppla ett par bakhögtalare mellan V och H som gick i motfas mot de främre.

De mera sofistikerade systemen hade ett motstånd mellan mittpunkten av de båda högtalarparen och även på plusledarna till högtalarna. Gjordes dessa variabla så kunde man även justera mängden bakanalsinformation samt rumsligheten.

Ett av problemen med denna enkla koppling var att inte alla slutsteg har minus till jord. Och när man då försökte sig på denna koppling så blev resultatet oftast ett stort rökmoln från slutstegen och stor gråt och tandagnisslan hos ägaren! Du är alltså härmed varnad!

Å andra sidan var detta enkla system mycket trevligt på många inspelningar även på sådana som inte gjorde anspråk på vare sig SQ, QS eller annat! Blood Sweat and Tears "Hi De Ho" var t o m inspelad i ambiofoni till stor glädje för oss alla som tyckte att ett par småhögtalare, några meter lampsladd och ett motstånd var ungefär vad det kunde vara värt att få "4-kanal".

Detta med småhögtalare till bakkanalerna var också en marknadsföringsgimmick - precis som i dagens 5.1 system så skall alla högtalare var lika potenta (och mitthögtalaren skall egentligen vara den allra bästa om man inte har råd till 5 lika...).

 

Här ser du några olika principskisser för ambiofonisk återgivning kopplad direkt på högtalarutgångarna.


Bilderna är klickbara

Enklast möjliga

Enklast möjliga

Variant

Variant

Med volymkontroll = Hafler Ambiofoni

Med volymkontroll = Hafler Ambiofoni

Volymkontroller samt mittmotstånd som ger möjlighet att justera rumsligheten

Volymkontroller samt mittmotstånd som ger möjlighet att justera rumsligheten

Volymkontroller samt mittmotstånd som ger möjlighet att justera rumsligheten


  • Den längst ner till höger är givetvis den som ger mest möjligheter till justering av mängden ljud i bakkanalerna och man kan också blanda in en del av signalen från framkanalerna så att ljudet från de bakre högtalarna blir något olika.

  • Den enklaste varianten ser du uppe till vänster. Där kan du också byta ut de två bakhögtalarna mot en enda som du då placerar i centrum.

  • Original Hafler syns uppe till höger.

Observera att detta givetvis oftast bara ger "fusk-4-kanal" men det kan ändå upplevas ge en rätt naturtrogen rumsklang på vissa inspelningar.

Den största kritiken som systemen har fått är att de fungerar utmärkt trevligt på bra inspelningar medan de på dåliga inspelningar kan ge katastrofalt resultat. Det kan alltså vara bra att ha systemet urkopplingsbart. Dessutom så blir systemet frekvensberoende eftersom en vanlig högtalare inte har konstant impedans över hela frekvensområdet. Därmed blir spänningsfallet över motstånden olika i olika frekvenser. Detta innebär alltså mycket ojämn frekvensgång i bakkanalerna = mycket märkliga resultat på vissa inspelningar.

Det enda riktiga är, att göra som man gjorde i QS och SQ systemen liksom i den tidigare nämnda kopplingen från Lts, att köra matrisen på linjenivå och använda 4 slutsteg - ett till varje högtalare. Men då försvinner samtidigt en del av tjusningen med ambiofoni - att man kan få fusk-4-kanal billigt!

Observera att om du gör denna koppling på en förstärkare som inte har jord som minus så kan förstärkaren brinna upp! Detta gör du alltså helt på egen risk!

På en normalt kopplad förstärkare så är dock detta en mycket trevlig koppling.