Biwiring

Biwiring innebär att man kopplar en högtalarkabel till varje del av högtalaren. Dvs en kabel till basen och en kabel till mellanregister/diskant i en tvåvägshögtalare. Andra ändan av båda högtalarkablarna kopplas till samma högtalarutgång på förstärkaren. Högtalaren måste också vara konstruerad för att kunna kopplas på detta sätt.

Det råder mycket delade meningar om förträffligheten med biwiring. En del hävdar med bestämdhet att det är det enda som går att lyssna på och att allt annat är betydligt sämre vid jämförelse. Många teorier framförs för att förklara varför det blir bättre. Den vanligaste är att diskantregistret inte påverkas av det spänningsfall som uppstår i högtalarkablar som genomflyts av den starka ström som krävs för att driva baselementet.

Andra påstår att det visserligen blir annorlunda men inte nödvändigtvis bättre. Denna senare synpunkt framförs bland annat i Ljudtekniska sällskapets tidning "Musik och Ljudteknik" som haft ett antal artiklar under årens lopp i detta ärende.

Motståndarsidan brukar också framföra att de enda som tjänar på biwiring är kabeltillverkarna eftersom du måste köpa dubbelt så mycket kabel. Men ljudet blir sämre.

Även runt om i världen går diskussionens vågor höga. Om du klickar på denna länk http://www.st-andrews.ac.uk/~www_pa/Scots_Guide/audio/biwire/Page1.html så kommer du till en skotsk hemsida på St Andrews universitet. Författare är Dr. J. C. G. Lesurf. Han beskriver i ord och bild på flera sidor vad som händer med biwiring. Där kan du själv se hur förstärkarens last varierar med biwiring resp enkla högtalarkablar.

Min enkla åsikt är: Kolla vad du tycker. Tycker du att det blev tydligare men tunnare och utan kropp i instrumenten som "motståndarna" påstår så kör med enkla kablar. Tycker du däremot att det låter betydligt bättre i dina öron så kör med biwiring. Det är dels en fråga om tycke och smak och dessutom en fråga om olika anläggningar.

Biamping

Detta är en specialvariant av biwire. Man använder helt enkelt två förstärkare, en för diskanten och en för basen till en tvåvägshögtalare. Man använder fortfarande det delade delningsfiltret i högtalaren precis som vid biwire. Man parallellkopplar ingångarna på de två slutstegen så att de får samma signal och kopplar sedan varje kanal på slutstegen till var sin del av högtalaren.

Om det hela ska bli optimalt måste stegen ha samma förstärkning eller åtminstone volymkontroll för att du ska få samma signalstyrka från båda slutstegen.

Vinsten är att du har ett slutsteg för basen och ett annat för diskanten och därmed lägre distorsion, tillgång till högre effekt och lägre påverkan mellan övre och lägre registren.

Nackdelen är givetvis att du behöver dubbla slutsteg och därmed risk för extra fasfel osv i de fall slutstegen inte är helt lika.

Precis som med biwire så råder det delade meningar om den eventuella ljudmässiga vinsten. Som vanligt är det alltså bara att testa vad du själv tycker i din egen anläggning.

När man ändå har tillgång till dubbla slutsteg så är det många som tar steget över till elektroniska delningsfilter mellan förförstärkare och slutsteg och alltså matar slustegen med olika signal. Då kan man helt plocka bort delningsfiltren och koppla slutstegen direkt till högtalarelementen. Många professionella studiohögtalare är byggda på det sättet.