Lou Reed - Transformer

Det är välkänt att jämförelser sällan når roten till saken, men i fallet med Lou Reed, till exempel, avslöjar de verkligen osäkerheten hos de personer som gjorde dem. Är han eller är han inte sjuttiotalets Chuck Berry eller Sergeant Pepper, eller bygger han medvetet upp en bild av sig själv som en ultrakänslig Frankenstein, som levde ut sina neuroser och drogresor i ett fruktansvärt ljud? "Vissa skivor är så otroligt motbjudande," rasade tidningen Rolling Stone, "att man helst skulle vilja hämnas fysiskt på de artister som begår sådana brott."

Albumet "Transformer" kan dock inte på något sätt klassificeras som ett fall av "akustisk kroppsskada". Den dök upp bara några månader efter det något misslyckade framträdandet av Lou Reeds ganska underjordiska första release och raket in på listorna. Den här produktionen hade två brittiska skyddsänglar som hjälpte sig på vägen, nämligen David Bowie och Mick Ronson, som båda uppenbarligen visste hur de skulle styra Reeds låtskrivaregenskaper utan att urvattna hans bitande sarkasm och humoristiska provokation. Det är därför som gnistrande gitarrrock ("Vicious") finns vid sidan av en bitterljuv, öm ballad ("Perfect Day") och till och med en gammaldags jazzparodi ("Goodnight Ladies") som sjungs med tungan tung som bly.

Varför då jämföra denna mycket originella musikmix med andra, när det är så mycket lättare att höra den här skivan för vad den är - ett verkligt kultalbum?

Lou Reed (voc, g, arr), Mick Ronson (voc, g, p, arr) ); David Bowie (sång, arr); Ronnie Ross (sax); Klaus Voorman (b), Herbie Flowers (tu, b); John Halzey, Barry Desouza; Ritchie Dharma (dr); a.o.Inspelning: 1972 av Arun Chakranerty Produktion: David Bowie och Mick Ronson

Texten ovan är översatt, klicka här för att visa originaltexten.

Side One
1. Vicious
2. Andy's Chest
3. Perfect Day
4. Hangin' Round
5. Walk On The Wild Side
Side Two
1. Make Up
2. Satellite Of Love
3. Wagon Wheel
4. New York Telephone Conversation
5. I'm So Free
6. Goodnight Ladies