Art.nr 1210-1284
Duke Ellington - Live at the Berlin Jazz Festival 1969-1973
755 kr
Den 8 november 1969 satte sig Duke Ellington, vars porträtt prydde affischen för Berliner Jazztage till hans 70-årsdag, långsamt vid pianot på scenen i stora salen i Berliner Philharmonie. På scenen stod hans orkester, lysande uppsatt med en imponerande line-up. Flera av musikerna, som Cootie Williams och Cat Anderson, hade varit vid hans sida i över 30 år, liksom de legendariska saxofonisterna Paul Gonsalves och Johnny Hodges samt Russell Procope.
Duke inledde konserten med "La plus Belle Africaine" och satte tonen med en rattlande inledning, följd av en barock, men perfekt sammanvävd blandning av ljusa färger, inspirerad av en turné i Dakar. Här börjar solisten med saxofon, innan övriga orkestern briljerar med sitt uppfinningsrika samspel. Cat Anderson levererade därefter det furiösa "El Gato", som med sin avsiktligt fragmentariska och dekonstruktiva stil chockade publiken och påminde om revolutionära gester à la Thelonious Monk eller Cecil Taylor. Denna intensitet följdes av "I Can't Get Started", och den 43 sekunder korta "Caravan", som småbusigt banade vägen för den extravaganta "Satin Doll" – ett briljant avslut på konserten.
År 1973, några månader före sin död, återvände Ellington till Berlin, denna gång med en ensemble baserad på hans trio (Joe Benjamin på kontrabas och Quinten "Rocky" White Jr. på trummor), till vilken trumpetaren Harold Johnson, klarinettisten och baritonsaxofonisten Harry Carney samt tenorsaxofonisten Paul Gonsalves anslöt sig. Ellingtons piano stod i centrum och blev både en drivande kraft och ett harmoniskt, rytmiskt ankare.
Med en blues som inledning hör vi influenser från Debussy, följt av "Take the A Train". Ellington växlade skickligt stämningar och vågade sig på det mesta, vilket märks när han ger sin ensemble rytmisk virtuositet i "Tap Dance", där Baby Laurence bidrar med steppdans. Magin fungerade och konserten blev en enorm framgång.
Två konserter i Berlin, två sidor av ett poetiskt universum och två visioner av en alkemist som lättsamt, men med både glädje och auktoritet, skapade musik som bekräftade hans favorituttryck: "Det finns bara två typer av musik: bra och dålig". The Lost Recordings har haft det stora privilegiet att återuppliva det bästa.
Duke Ellington (piano)
Joe Benjamin (bas)
Quinten "Rocky" White Jr (trummor)
Harold "Money" Johnson (trumpet)
Paul Gonsalves (tenorsaxofon)
Harry Carney (baritonsax, klarinett)
Cat Anderson (trumpet)
Cootie Williams (trumpet)
Mercer Ellington (trumpet)
Harold Ashby (sax)
Johnny Hodges (sax)
Russell Procope (sax)
Rufus Jones (trummor)
Lackskärning: Kevin Gray
Texten ovan är översatt, klicka här för att visa originaltexten
Am 8. November 1969 setzt sich der Duke, dessen Porträt das Plakat der Jazztage anlässlich seines 70. Geburtstags ziert, auf der Bühne des großen Saals der Berliner Philharmonie langsam an sein Klavier. Am Pult steht sein Orchester in glänzender Besetzung. Einige der beteiligten Musiker begleiten Ellington seit 30 Jahren, wie Cootie Willams und Cat Anderson. Auch die legendären Saxophonisten Paul Gonsalves und Johnny Hodges sowie Russell Procope sind mit von der Partie.
Mit einer Art Rassel eröffnete der Duke 'La plus Belle Africaine'. Eine barocke, aber perfekt beherrschte Mischung sonniger Farben, aufgenommen während einer Tournee in Dakar, eingeleitet durch das Solosaxophon und dann von der ganzen oder einem Teil der Band mit blitzendem Einfallsreichtum aufgegriffen. Der Ton ist gesetzt. Cat Anderson beginnt mit einem furiosen "El Gato", das das Publikum mit seiner knarrenden, absichtlichen Dekonstruktion erschüttert und an die revolutionären, fragmentarischen und unvollendeten Gesten von Thelonious Monk oder Cecil Taylor erinnert. Ein einstudierter Kontrast zur sanften Fortsetzung von "I Can't Get Started", kurz vor der 43-sekündigen Klammer von "Caravan", die eine schelmische Verbindung zum extravaganten "Satin Doll" darstellt, das dieses Konzert meisterhaft unterstreicht.
1973, wenige Monate vor seinem Tod, kehrte Duke in einer Formation nach Berlin zurück, die auf seinem Trio basiert (Joe Benjamin am Kontrabass und Quinten "Rocky" White Jr. am Schlagzeug), zu dem sich Harold Johnson an der Trompete, der Klarinettist und Baritonsaxophonist Harry Carney - und sein langjähriger Weggefährte, der Tenorsaxophonist Paul Gonsalves - gesellten. Duke Ellington stellt sein Klavier in den Mittelpunkt, das sowohl die treibende Kraft des Ensembles als auch sein harmonisches und rhythmisches Rückgrat ist.
In dem Blues, mit dem das Konzert eröffnet wird, hören wir Debussy. Es folgt "Take the A train". Ellington mag Stimmungswechsel. Und dann traut er sich alles zu. So bietet er seiner Band in "Tap Dance" die rhythmische Virtuosität von Baby Laurence beim Stepptanz. Die Magie funktioniert. Ein grandioser Erfolg.
Zwei Konzerte in Berlin, zwei Facetten eines poetischen Universums, zwei Visionen eines Alchimisten, der es verstand, mit Leichtigkeit, aber auch mit einer Mischung aus Jubel und Autorität aus der Musik zu schöpfen, die die von ihm geliebte Formel so relevant machen: "Es gibt nur zwei Arten von Musik: gute und schlechte". The Lost Recordings hatte das große Privileg, die bessere wieder aufleben zu lassen.
Duke Ellington (p), Joe Benjamin (b), Quinten "Rocky" White Jr (dr), Harold "Money" Johnson (tp), Paul Gonsalves (sax), Harry Carney (bar; cl), Cat Anderson (tp), Cootie Williams (tp), Mercer Ellington (tp), Harold Ashby (sax), Johnny Hodges (sax), Russell Procope (sax), Rufus Jones (dr)
Lackschnitt: Kevin Gray
Låtlista
Record 1
1. Piano Improvisation No. 1
2. Take the "A" Train
3. Pitter Panther Patter
4. Sophisticated Lady
5. Introduction by Baby Laurence
6. Tap Dance
Record 2
1. The Most Beautiful African
2. El Gato
3. I Can't Get Started
4. Caravan
5. Satin Doll
Specifikation
| Grundformat | 180g Vinyl, LP |
|---|---|
| Skivtyp | 180g Vinyl, LP |
| Artist | Duke Ellington |
| Genre | Jazz |
| Label | The Lost Recordings |
| Skivtitel | Duke Ellington - Live at the Berlin Jazz Festival 1969-1973 |