Tillbaka till Skivor

Art.nr 1210-2266

Alicia de Larrocha - The Unreleased Berlin Studio Recordings

470 kr

Finns hos leverantör

Alicia de Larrocha hade små, kantiga händer. Hon var 1,52 lång och som barn slog hon huvudet i golvet för att få spela piano. Den världsberömda katalanskan räknades, vid sidan av Victoria de los Ángeles, som en av Spaniens största artister. Och hon hade en mission: att sprida det spanska pianorepertoaret. När hon gick bort 2009, 89 år gammal, skrev Nelson Freire: ”Jag älskade henne verkligen. Hon var en ödmjuk kvinna och hennes spel strålade som solen.” På The Unreleased Berlin Studio Recordings 1968–1970 hyllas det musikaliska arvet från hennes hemland.

Larrochas resa började redan vid tre års ålder, när hon satte sig vid pianot. Som fyraåring studerade hon för Frank Marshall, elev till Granados, och vid sex stod hon på scen för första gången. Vid elva års ålder framförde hon Mozarts Coronationskonsert med Madrids symfoniorkester och golvade publiken. Trots sina små händer utvecklade hon en luftig, exakt ansats – och vågade sig till och med på Rachmaninovs tredje konsert. Men bortom tekniken låg alltid något mer: hennes spel bar på fantasi och en djup känsla för livet. Även om hon utbildats i Bach, Mozart och Chopin kämpade Larrocha för att göra spanska tonsättare tillgängliga för en internationell publik. Mycket av berömmelsen kring Albéniz och Granados kan tillskrivas henne.

Det stora genombrottet kom på 1950-talet, när en amerikansk impressario hörde hennes spanska inspelningar och bjöd henne till USA – en turné som blev en triumf. Frédéric D’Oria-Nicolas, en av musikarkeologerna bakom TLR, berättar om sin upplevelse när han hittade de ursprungliga banden i Radio Bremens arkiv:

”Under mina studier vid Gnessin-akademien i Moskva hörde jag ofta talas om Alicia de Larrocha, som höll mästarkurser där. De stunderna gjorde ett djupt intryck på alla pianister, som fortfarande talade om dem årtionden senare. Därför var det en särskilt stark känsla för mig att hitta dessa outgivna band i Berlinarkivet. Jag började med Goyescas, som för mig är verkliga mästerverk men fortfarande underskattade. Jag blev fullständigt betagen av poesin i hennes spel och klangens djup … En verkligt fascinerande skiva.”

Från Solers sonater till Granados Goyescas fyllde Larrocha varje ton med nyanser. Hon gav liv åt Goyas målningar i El Pelele och bemästrade de mörka kontrasterna i Surinachs Canción y Danza. Albéniz Iberia krävde både kraft och ömhet – egenskaper hon behärskade till fulländning. Till slut hyllade hon sin vän Francis Poulenc med Toccata – ett svävande farväl.

The Lost Recordings är stolta över att nu för första gången presentera hela denna samling. Den noggrant restaurerade inspelningen ges ut som en briljant klingande UHQ-dubbel-CD med ett 24-sidigt häfte, producerad av Simon Garcia i Marciac, Frankrike. Vinylversionens lacksnitt har gjorts av den välkände Kevin Gray. The Lost Recordings hyllas världen över för sitt arbete med att bevara ovärderligt musikaliskt arv och för den oöverträffade kvaliteten i sina Phoenix-Mastering™-restaureringar. Även Alicia de Larrocha – The Unreleased Berlin Studio Recordings 1968–1970 är en audiofil uppenbarelse.

Texten ovan är översatt, klicka här för att visa originaltexten

Alicia De Larrocha hatte kleine, eckige Hände. Sie war 1,52 m groß und als Kind schlug sie mit dem Kopf auf den Boden, um Klavier spielen zu dürfen. Die weltweit gefeierte Katalanin galt neben Victoria de Los Angeles als eine der besten Künstlerinnen Spaniens. Und sie hatte eine Mission: Das spanische Repertoire zu verbreiten. Als sie 2009 im Alter von 89 Jahren verstarb, schrieb Nelson Freire: „Ich habe sie wirklich geliebt. Sie war eine bescheidene Frau und ihr Spiel strahlte wie die Sonne.“ Ihre Darbietungen auf „The Unreleased Berlin Studio Recordings 1968-1970” würdigen das musikalische Erbe Spaniens.

Larrochas Reise begann mit drei Jahren, als sie an einem Klavier saß. Mit vier Jahren studierte sie bei Frank Marshall, einem Schüler von Granados. Mit sechs Jahren trat sie bereits öffentlich auf, mit elf Jahren spielte sie Mozarts „Coronation Concerto“ mit dem Symphonieorchester Madrid und versetzte das Publikum in Erstaunen. Trotz ihrer kleinen Hände entwickelte sie einen luftigen, präzisen Anschlag und wagte es sogar, Rachmaninows drittes Konzert aufzunehmen. Aber über die technische Meisterschaft hinaus vermittelte ihr Spiel ein tiefes Gefühl für das Leben und die Fantasie. Obwohl sie in Bach, Mozart und Chopin ausgebildet wurde, kämpfte Larrocha dafür, spanische Komponisten einem weltweiten Publikum zugänglich zu machen. Albéniz und Granados verdanken ihr einen Großteil ihres Ruhms. Der internationale Durchbruch gelang ihr in den 1950er Jahren, als ein amerikanischer Impresario ihre spanischen Aufnahmen hörte und sie in die USA einlud, wo sie einen Triumphzug feierte. Frédéric D’Oria-Nicolas, einer der musikalischen Schatzsucher von TLR, erzählt von der Begeisterung, die er bei der Sichtung der Originalbänder in den Archiven des Bremer Rundfunks empfand: "Während meines Studiums an der Gnessin-Musikakademie in Moskau hörte ich oft von Alicia de Larrocha, die dort Meisterklassen gab. Diese Momente hatten einen tiefgreifenden Einfluss auf alle Pianisten der Akademie, die noch Jahrzehnte später davon sprachen. Daher habe ich diese unveröffentlichten Bänder im Berliner Rundfunkarchiv mit besonderer Emotion entdeckt. Ich beginne mit den „Goyescas“, die für mich wahre Meisterwerke sind, die immer noch unterschätzt werden. Ich war absolut hingerissen von der Poesie ihres Spiels und der Tiefe ihres Klangs ... Ein wirklich faszinierendes Album." Von Solers Sonaten bis zu Granados' „Goyescas“ erfüllte sie jede Note mit Nuancen. Sie erweckte Goyas Gemälde in „El Pelele“ zum Leben und meisterte die dunklen Kontraste von Surinachs „Canción Y Danza“. Albéniz' „Iberia“ verlangte sowohl Kraft als auch Zartheit – Eigenschaften, die sie mühelos beherrschte. Ihre letzte Hommage galt ihrem Freund Francis Poulenc, dessen „Toccata“ sie spielte – ein schwebender Abschied.

The Lost Recordings ist stolz darauf, zum ersten Mal die vollständige Version dieser wunderbaren Mitschnitte zu präsentieren. Die aufwendig restaurierte Aufnahme kommt als brillant klingen UHQ-Doppel-CD mit 24-seitigem Booklet – bei Simon Garcia, Marciac, Frankreich produziert. Für die Lackschnitte der Vinyl-Version zeichnet der berühmte Kevin Gray verantwortlich. "The Lost Recordings" wird weltweit für die Bewahrung von unschätzbarem musikalischem Erbe und die unübertroffene Qualität seiner Phoenix-Mastering™-Restaurierungen gefeiert. Auch „Alicia De Larrocha – The Unreleased Berlin Studio Recordings 1968-1970“ ist eine audiophile Offenbarung!

Låtlista

UHQCD 1
1. Antonio Soler (1729 – 1783): Sonata In D Minor, R. 24
2. Antonio Soler: Sonata In F Major, R. 89
3. Enrique Granados (1867 – 1916): El Pelele, IEG. 22
4. Carlos Suriñach (1915 – 1997): Canciones Y Danzas, No. 3
5. Enrique Granados: El Fandango De Candil, "Goyescas" Op. 11, No. 3
6. Enrique Granados: Quejas O La Maja Y El Ruiseñor, "Goyescas" Op. 11, No. 4
7. Enrique Granados: Los Requiebros, "Goyescas" Op. 11, No. 1
UHQCD 2
8. Federico Mompou (1893 – 1987): Canciones Y Danzas No. 4
9. Federico Mompou: Canciones Y Danzas No. 5
10. Federico Mompou: Canciones Y Danzas No. 6
11. Isaac Albéniz (1860 – 1909): Corpus Christi En Sevilla, "Iberia", Book I, No. 3
12. Isaac Albéniz: Triana, "Iberia", Book II, No. 3
13. Isaac Albéniz: El Albaicín, "Iberia", Book III, No. 1
14. Isaac Albéniz: Lavapiés, "Iberia", Book III, No. 3
15. Francis Poulenc (1899 – 1963): Toccata

470 kr

Finns hos leverantör

Specifikation

Grundformat

Dubbel-UHQCD

Skivtyp

Dubbel-UHQCD

Artist

Alicia de Larrocha

Genre

Klassik

Label

The Lost Recordings

Skivtitel

The Unreleased Berlin Studio Recordings