Mätningar

Tänk om man kunde mäta sig fram till bra ljud. Vad mycket enklare det skulle vara.

Mätningar är mycket viktiga för att få fram ett bra ljud men vi har tyvärr ännu inte klart hela sambandet mellan mätningar och ljudkvalitet.

För dem som känner mig framför allt som den som lyssnar sig fram till ett bra ljud kan det kanske komma som en överraskning att jag faktiskt anser att man måste mäta det som går att mäta. I min förförstärkarkonstruktion från 1980-81- TUBA - justerades RIAA-filtret individuellt för varje apparat så att avvikelsen inom 20-20 000 Hz var mindre än 0,1 dB - något som på den tiden (och även nu?) ansågs som onödigt noggrant. Men det var enda sättet att få förstärkarna att låta som en TUBA skall låta.

Det tråkiga är att vi inte riktigt vet vad som är viktigt. Vi kan mäta så många olika parametrar att sambandet mellan dem blir så komplext att det är svårt att överblicka vilken parameter som är den viktigaste att förbättra i en given konstruktion..

Vi måste helt enkelt till sist ta till öronen för att avgöra slutresultatet - är det bra eller riktigt bra eller mindre bra. Det är lockande att jämföra med Formel 1 - fram till en viss punkt kan teknikerna få fram en bil som teoretiskt kan slå det mesta. Men på slutet behövs det en Michael Schumacher för att få till det allra sista.

Och i jakten på den optimala kompromissen så är det lätt att bortse från någon viktig parameter och underdimensionera på ett ställe där man inte bör spara. Mc Laren Mercedes hade under en tid problem med sina motorers tillförlitlighet. Är det någon som tror att de inte är duktiga tekniker? Eller att de inte har tillgång till tillräcklig kunskap eller datorkraft? Nej man har helt enkelt varit tvungna att kompromissa och man har trots alla mätningar hamnat på fel sida om gränsen och resultatet blev en motor som går upp i rök.

Nu blir det sällan lika vackra rökmoln i stereohyllan och väl är väl det. Men likheten i att man inte riktigt kan avgöra vad som är viktigt och vad man måste göra för att få fram ett gott resultat finns. Inom Formel 1 är det väl oftast vikten som är avgörande för felbedömningarna - inom hifi är det nog oftast pengarna. Men också, vill jag påstå, ignorans över öronens känslighet som distorsionsdetekterare. "Det lilla hörs ändå inte" är nog den replik som fått flest apparater att prestera sämre än de skulle kunnat göra.

Men även komplexiteten är ett problem. Kan man tolerera en viss fasvridning på signalen eller ett visst rippel i nätdelen samtidigt som det finns en viss känslighet för kapacitiv last i ett slutsteg? Eller skall man fixa fasvridningen och få lite andra problem i stället? Vad låter bäst? Eller för att åter jämföra med bilsport - skall det vara något litet varv på stötdämparen hit eller dit eller skall man sänka frontvingen? Vilket ger bästa väghållningen...

Ytterligare en anledning till att mätningar inte kan vara det enda avgörande är att vi kanske fortfarande inte mäter allt som är viktigt. Jag var med på transistorförstärkarnas barndom. Då grävdes det skyttegravar mellan anhängarna till de nya förstärkarna som inte hade någon mätbar distorsion och de människor som tyckte att rörförstärkare ändå lät bättre.

Man diskuterade och argumenterade så det stod härliga till... Röranhängarna påstod att transistorer lät hårt och omusikaliskt, transistorfolket pratade och rörbas och ludd.

Så kom professor Ottala och visade på TIM - en distorsionsform som tidigare inte uppmärksammats och därför inte heller mätts. Så helt plötsligt fick man en förklaring till det vassa och elaka ljudet från de tidigaste transistorförstärkarna. Och en period så var TIM det enda man pratade om... Och rörfolket sa: Var det inte det vi sa - det går inte att lyssna på transistorförstärkare - nu kan man till och med mäta att de låter illa!

Det man kan lära sej av denna berättelse tycker jag är att det kan vara svårt att bara lita på mätningar. Mätningar behövs men till syvende och sist så är det trots allt resultatet som räknas inte mätningarna. Vinner du loppet och låter det bra så är allt OK.

En annan intressant sak är att i stort sett alla mätningar jag sett utgår ifrån en ideal situation. Dvs man mäter tex inte med en högtalare på utgången av ett slutsteg utan med ett motstånd. Du får aldrig se vad som sker när du sätter en kondensator tvärs över utgången... Som om du alltså ansluter någon av de högkapacitiva super duper högtalarkablar som finns på marknaden.

Eller om du ansluter en induktans i slutet på en kabel som du kopplar till slutstegets högtalarutgånger. Hur mycket ringningar får du då?

Någon gång ser man i tester i tidskrifter sådana mätningar men oftast inte. Detta innebär att mätningarna inte alltid säger allting om hur förstärkaren uppför sig i verkliga livet. Vissa slutsteg brinner rent bokstavligen upp om man ansluter felaktig last. Andra har skyddskretsar just för att undvika att förstärkaren går sönder i sådana lägen. Dessa kretsar brukar allvarligt påverka ljudet då de arbetar .

Med andra ord - du har ingen aning om vad mätningarna på slutsteget egentligen står för när det kommer till verkligheten och en viss högtalare ansluten via en viss högtalarkabel.

Därför måste du alltid lita mera på dina öron än på dina mätinstrument.