De hade tillbringat månader i Europa, spelat i Cannes och i Knokke – och det enda som saknades var den ära ett stort framträdande i Paris kunde ge dem. Den sista striden vann de med oväntad energi inför en publik av kännare. Många av de närvarande menade att modern jazz aldrig tidigare hade presenterats så väl i Paris. Hard Bop hade gjort sitt intåg. Halleluja!
Vid sin första spelning i Frankrike i juli 1958 på festivalen i Cannes – den första och enda jazzfestivalen i Cannes – fick Donald Byrd-kvintetten stormande applåder. Fyra av de fem medlemmarna var vid denna tid fortfarande relativt okända i Frankrike. Publiken visste att bandledaren nyligen ersatt Kenny Dorham i Jazz Messengers, att basisten Doug Watkins också hade spelat där och att pianisten Walter Davis Jr., blott 18 år gammal, redan spelat med Charlie Parker. Vad gäller Art Taylor var det fortfarande svårt för publiken att få en tydlig bild av hans kvaliteter, även om hans namn var bekant för jazzfansen.
Endast Bobby Jaspar var välkänd för den parisiska publiken. Turnén innebar något av en hemkomst för honom – det var han som tidigare satt Club St. Germain i brand innan han 1956 bestämt sig för att söka lyckan i USA. Där hade han spelat med bland andra J.J. Johnson och en kort tid med Miles Davis, innan Donald Byrd tog honom med på turnén till Europa.
Turnéns höjdpunkt blev konserten på Olympia i Paris under en av de populära “Jazz Wednesdays”, som sedan succén med “Jazz At Carnegie Hall”-turnén lockat storpublik. Zoot Sims, J.J. Johnson, Lee Konitz och Phineas Newborn hade nyligen gästat scenen, och Byrd & co såg noga till att inte göra sina fans besvikna. Bandet varierade sin repertoar skickligt under kvällen för att hålla publiken på tårna.
Samspelet mellan Walter Davis Jr., Doug Watkins och Art Taylor var särskilt tydligt i "Ray’s Idea". Donald Byrd höll sig medvetet borta från effektsökeri och lät istället briljansen tala genom sin trumpet – framför allt i tolkningen av "Dear Old Stockholm", en jazzadaption av en svensk folkvisa. Bobby Jaspar visade på nytt sin mästerliga känsla för flöjten i "Flute Blues", och "Paul’s Pal" avslöjade att han inte var opåverkad av Sonny Rollins, även om hans lyriska stil bar tydliga spår av hans tid på St. Germain.
Publiken på Olympia lät sig inte snålas med applåderna. Vad annat kunde de göra, när kvintetten satte eld på scenen med en låt som "The Blues Walk"? Det är lätt att förstå deras entusiasm, även nu – över 55 år senare.
Donald Byrd (trumpet), Bobby Jaspar (flöjt, tenorsaxofon), Walter Davis Jr. (piano), Doug Watkins (bas), Art Taylor (trummor)
Texten ovan är översatt, klicka här för att visa originaltexten.
»Sie lebten seit Monaten in Europa. Sie waren in Cannes aufgetreten und in Knokke (…) und das einzige, was noch fehlte, waren die Weihen, die ein großes Konzert in Paris bringen würde. Diese letzte Schlacht gewannen sie mit überraschender Lebhaftigkeit vor einem Publikum von Kennern. Viele der Anwesenden waren der Meinung, dass moderner Jazz in Paris noch nie so gut präsentiert worden war.« (Jazz Magazine). Der Hard Bop war angekommen! Hallelujah! Bei seinem ersten Auftritt in Frankreich im Juli ‘58 beim Cannes Festival – dem ersten und einzigen Jazzfestival in Cannes – hatte das Donald Byrd Quintett stürmischen Beifall geerntet. Dabei waren vier seiner fünf Mitglieder in Frankreich immer noch relativ unbekannt … Die Franzosen wussten, dass der Bandleader Kenny Dorham bei den Jazz Messengers ersetzt hatte, dass Doug Watkins der Bassist der Messengers war und dass Pianist Walter Davis Jr. mit nur achtzehn Jahren bereits mit Charlie Parker gespielt hatte.
Was Art Taylor betraf, war es nach wie vor schwierig für die Leute, sich eine genauere Vorstellung von seinen musikalischen Qualitäten zu machen, selbst wenn sein Name den Fans etwas bedeutete. Nur Bobby Jaspar war dem Pariser Publikum bestens bekannt, und die Tournee bedeutete die Rückkehr des verlorenen Sohnes, jenes Musikers, der, nachdem er den Club St. Germain in Flammen versetzt, sich im Frühjahr 1956 entschlossen hatte, sein Glück in den USA zu versuchen – J.J. Johnson hatte ihn unter Vertrag genommen, danach Miles Davis (für eine kurze Zeitspanne), ehe Donald Byrd ihn in die Band aufnahm, mit der er nach Europa aufbrach. Diese neue Tournee erreichte ihren Höhepunkt im Olympia während eines “Jazz Wednesdays”, die dort seit der "Jazz At Carnegie Hall”-Tournee veranstaltet wurden – Zoot Sims, JJ. Johnson, Lee Konitz, Phineas Newborn hatten die Reihe kürzlich eröffnet. Byrd und seine Band achteten sorgfältig darauf, das Pariser Publikum nicht zu enttäuschen, von dem sie wussten, dass es besonders unbeständig war, weshalb sie die Highlights für das Publikum den gesamten Abend über raffiniert variierten. Die Komplizenschaft, die die Rhythmusgruppe miteinander verband – Walter Davis Jr., Doug Watkins und Art Taylor – zeigte sich insbesondere bei "Ray’s Idea“; Donald Byrd, der den Fallenstricken des Spektakulären um jeden Preis aus dem Weg zu gehen suchte und brillante Erfindungen auf seiner Trompete produzierte, erhielt den Löwenanteil der Ehre für ein Thema, das zu der Zeit sehr in Mode war, "Dear Old Stockholm", eine Adaption eines schwedischen Volkslieds; beim "Flute Blues" bewies Bobby Jaspar, dass er nach wie vor Spezialist für dieses Instrument war; "Paul’s Pal“ zeigte, dass am Tenorsaxophon das Spiel von Sonny Rollins nicht unbemerkt geblieben war. Es muss aber andererseits gesagt werden, dass dieser Einfluss keine großen Auswirkungen auf die diskreten Lyrizismen hatte, die den Refrains zugrunde lagen, die er während seiner “St. Germain”-Periode spielte.
Die Zuhörer im Olympia sparten nicht mit ihrem Applaus für die fünf Musiker. Wie anders hätten sie auch reagieren sollen angesichts des Feuers, mit dem die Band ein Stück wie "The Blues Walk" spielte? Es fehlte nicht viel und wir hätten selbst applaudiert, obwohl seitdem 55 Jahre vergangen sind ...
Donald Byrd (tp); Bobby Jaspar (fl, ts); Walter Davis Jr. (p); Doug Watkins (b); Art Taylor (dr)
Dear Old Stockholm
Paul's Pals
Flute Blues
Ray's Idea
The Blues Walk