Josef Svalander
och hans
förförstärkare

Work in progress: Så står det ibland i referenslistorna. Det är uttytt arbete under framåtskridande - att jobbet inte är riktigt färdiggjort men på god väg - ett lovande verk under utveckling. Det är huvudintrycket av svensken Josef Svalanders förförstärkare, som nyligen fått smickrande uppmärksamhet i den kräsna danska tidskriften High Fidelity.

"Lyssnare" mot "mätare", den eviga debatten
Under det senaste året har en gammal debatt blossat upp, inte enbart i Musik och Ljudteknik. Sedan ljudåtergivningsteknikens barndom har trätan mellan "lyssnare" och "mätare" pågått. Utan kritisk lyssning kan ingen bedöma om ljudanläggningen fyller sin väsentliga uppgift - välljud och naturtrogen ljudåtergivning. Utan en skapande användning av mätinstrument, byggd på insikt och kunskap om elementär teori, kan inga konstruktioner vidareutvecklas inom rimlig tid.

Långlyssning med välbehag
Trots att jag varken fått fram orsakerna till Svalanderkonstruktionens välljud, eller till den enda oönskade klangegenskap den misstänks för, kan jag inte låta bli att nu presentera den, förlåt - presentera versionen som fanns i september 1982. Den varianten avnjöt jag i drygt en vecka, tillbakalutad i soffan med ett leende på läpparna. Många förförstärkare ger vid långlyssning ett smygande molande ökande obehag, som "ett tryck mot örat". Så icke denna, som medger avslappad men aktiv lyssning längre.

Lyssnare
Svalander bor i Åkersberga med fru och barn, har arbetsrum i källaren, arbete i Stockholm som avdelningschef för försäkringsbolaget Holmia, (Ring honom nu inte till jobbet bara!) - Efter ett förflutet som folkskollärare, och som hifi - handlare i Taberg och i Jönköping, sysslar han åter med ljud på fritiden. På hyllor ovan arbetsbänken skymtar man Hewlett-Packards nötta instrumentserie, anslutna via Hewlett-Packard Interface Loop (HP-IL) till hans trogna HP-41 CV räknare och printer. Både Hewlett och Packard är numera dollarmiljardärer, något som den gode Josef alltså bidragit till efter förmåga.

Mätinstrument i mängd
Förutom signalgenerator och millivoltmeter och distorsionsmätare har han en klok XY-skrivare från Urei och ett ståtligt gammalt oscilloskop från Tektronix, ett betryggande komponentförråd och annat smått och gott att förtiga. Josef och jag har den likheten att vi trots lätta humanistiska tendenser gått reallinjens matematiska gren, och tyvärr saknar teknisk och fysikalisk utbildning. I motsats till mig är han dock händig och orädd när det gäller att modifiera och skapa elektronikprodukter men fylls av avsmak inför skruvande på tonarmar och högtalare.

Ombyggda Quad-högtalare
I gillestugan står ett par Quad-skärmar på, över och framför en kuriös bildning av spånplattor, framtjatad av hans kompis Eddie (minns någon Alfaton?) för några år sedan. Förstår jag det hela rätt lastas Quad-baksidan av en basreflexlåda. Det hela ger ett mäktigt lyssningsintryck: De omarrangerade del-skärmarna ger en lyssningplats nästan 20x20x20 cm stor, och en bred maffig puckel i mittre-övre basens tonkurva ger en fin attack åt Hansson de Wolfe United. Deras debutskiva, skälld för polerad kontorspop för halvmondäna medelåldringar av några tyckare, låter här suveränt bra. Svalander erkänner utan att rodna att han justerat in anläggningen bl a genom flitig lyssning till "Ensam Med Dej Vid Ett Fönsterbord".

Skivor och avspelningsutrustning
I skivhyllorna finns Leontyne Price, violinister (Sternelever), en fin samling av Dr. Hook, samt mera vanliga referensplattor. En Stax-pickup (work in progress, var det ja - om denna sublima kondensatorpickup kan fås att fungera en hel LP-sida så skall jag applådera livligt!) i Stax UA-7 pryder en till oigenkännlighet modifierad Ariston, men egentlig lyssning sker över en Audio Note IO (som jag anser vara världens bästa pickup idag) i Grace G 707 MkII, monterad på en Goldmundskivspelare. Som transformator: The Head.

Noggrann konstruktion
Även om Svalander med obsessiv noggrannhet justerar in RIAA-avspelningskorrektionen (jag har aldrig varit med om att mäta en bättre RIAA-korrektion! Skrivarens smala penna medgav inte att avvikelser mindre än 1 /50 dB registrerades, tyvärr), och mäter brum och THD med omsorg, är det lyssning som han använt för att fila på konstruktionen.

Tuban på HiFi-mässa
Under namnet Tuba (Röret) har hans förförstärkare under åratal varit med om jämförelselyssningar hos de mera hemfallna audiofilerna. Minnesgoda medlemmar noterade kanske vilket lyft i ljudkvalité som Anders Edenholm nådde på HiFi-mässan nära Skogskyrkogården häromåret. Först stod där en förträfflig rörförförstärkare från Audible Illusion i USA, en vidareutveckling av Precision Fidelity.

Audible Illusions bra - men...
Det var en förträfflig apparat, som fanns i ett par exemplar i Sverige. Jag var snubblande nära att köpa den, och trodde då att jag var i hamn efter att över 50 olika förförstärkare gjort mig besviken i det forna. In kommer den blide Svalander och undrar om han får koppla in sitt hembygge, som innehöll ett ormbo av komponenter med en lödkvalité som inte var av den bästa rymdnivå precis. Vi var nog många som häpnade över vilket bra ljud som sedan kom ur 3A-högtalarna.

Pentod-ljud-
Under det sena 40-talets häftiga debatter om trioder eller pentoder var bäst, vann ofta triodanhängarna, som hävdade (utan att ha ett uns av vetenskap på sin sida) att pentodkonstruktioner lät simmigt och grumligt, och tillförde varje signal ett pentod-typiskt, "snällt sound". Bo Hansson i Karlskoga, trägen beundrare av de bästa Quad-produkterna, gjorde en egen apparat kallad KF, KvalitetsFörstärkaren, säger jag. Den apparaten blev mig en stor öronöppnare när jag fick låna Jan-Eric Perssons exemplar för några år sedan. KF fullständigt utklassade Rappaport Pre-1, Threshold's första förförstärkare och de flesta andra konstruktioner oavsett pris.

Mikrofoni och dyra rör
Nackdelar fanns förstås: mikrofoni, dyra rör, och en viss brist på styrka och stadighet hos den allra lägsta basen. Men den var ett klart framsteg framför Quad 22, och sensationellt mycket mer musikalisk i klangen än Quad 33.

Svalander-förförstärkaren finns i en lågprisvariant med vanliga EF 86 rör, låt vara av gott fabrikat. Lyxversionen har lågbrusrören EF 806S, som kan köpas från vissa håll för 380 kr styck, och veterligt omöjligen kan köpas för mindre än hundralappen. Men de är utomordentliga rör, ger lång drifttid och ganska lite mikrofoni. De är avsedda för professionellt bruk.

Många rör i Tuba
Svalander använder sex rör per kanal, vilket givetvis inte är ekonomiskt försvarbart. Hög förstärkning har han inte heller eftersträvat. (58 dB är värdet). Den som så vill kan få triodkopplat, men förstärkaren får då ännu mindre förstärkning (=50dB). Konstruktionsarbetet, som började 1978, bygger på idéer från många håll. Bo Hansson och Bill Johnsonkonstruktioner samt gamla rörhandböcker har inspirerat. Med EF 86 var priset före devalveringen 10 000 kr, med EF 806 12 500 kr. Uppdatering av förstärkarna till senaste nivå utförs för självkostnadspris (det högsta jag har hört var 500 kr för en stor ombyggnad). Köparna, hittills ett 30-tal (varav en köpts av danska High Fidelity) registreras av Jan Larsson.

Kraft
Den som tittar under kåpan skall finna mängder av transistorer. De tillhör strömförsörjningens stabiliseringskretsar och ligger så nära varje rör som möjligt. Nätdelens elektrolytkondensatorer är av ordentliga dimensioner och ligger också nära varje rör. Konstruktören har ägnat mycken kraft åt att förfina strömförsörjningen. Symptom på otillräcklig nätdel - som slapp bas, ostadig stereobild, simmig klang, brus mellan transienter, "tråkigt' ljud etc - lyser med sin frånvaro.

Form och funktion
Höljet är emaljvitt och pryds av en enorm volymhatt försedd med en lysdiod som glimmar när strömmen är på: Det går lätt att se kontrollens läge på håll. Lampan blinkar i sådär 35 sekunder efter påslag, tills ett relä öppnar utgången till slutsteget. Knappsatsen vållar lite huvudbry i början, men en bruksanvisning i miniatyr syns genom gallret vid blick uppifrån. Fiffigt! Närmast volymkontrollen står åtta knappar, fördelade på två rader. Det översta paret är grönt - tryck in bägge och få mono - ljud. Följande tre är svarta och ger finjustering av kanalbalans i 1 d8-steg upp till 10 dB kanalskillnad. De tre knapparna i raden bredvid är strömbrytare (röd knapp), omkopplare grammofon/radiodel, och tape monitor.

Urkopplingsbort linjesteg
Den nyfikne hittar så småningom även en omkopplare, tillgänglig genom höljets nät som kopplar ur linjesteget, vilket föredras av några purister. Precis som hos Staxförförstärkaren får man då problem med kabelkapacitansen som medför diskantbeskärning.

I mitt tycke är formen mycket lyckad. Inget onödigt bjäfs på framsidan Min ideal-förstärkare är fjärrstyrd och kan gömmas undan. Men Svalanders har positiva skönhetsvärden, för att inte tala om den taktila sensationen att med stor diameter på volymratten hantera en 23-lägesomkopplare av utmärkt kvalitet . . . En celeber audiofil fick associationer till sanitetsporslin och citerade med gillande ett utfall som James Bongiorno nyligen publicerat mot mörkmän och rörälskare. Det bryr jag mig inte så mycket om.

Hört
Det känns fel att försöka fila fram ett väl avvägt utlåtande, ett "riktigt test" av en apparat som hela tiden blir annorlunda (och, tycker jag, bättre). Därför denna kåserande (från det franska: causer, översättning: snackiga) framställning.

Det har väl framgått av ingressen att detta är den totalt sett mest njutbara förförstärkare jag upplevt. Ett par små vårtor skall nämnas. Den ena är mikrofonin: beskedlig, men den finns. Den stör mig inte. Den andra är de något framhävda sibilanterna. Det låter inte som Sveriges Radios vassa "s". S-ljud hos människoröster blir inte som brusstötar, som hos många andra förstärkare, och inte hårda, som hos de flesta - men de är något tydligare än jag tyckt från andra förförstärkare av bästa klass, vassare vid skivavspelning än från motsvarande masterband, och värst vid användning av pickuper (t ex Denon DL 103s) som vid felspårning/distorsion ger mycket energi över 20 kHz.

Olika pickuper ger s-ljud av olika kvalité
En ljus och "toppig" pickup som Kiseki Blue/van den Hul med The Head ger det här intrycket av alltför tydliga s. Två exemplar av Audio Note IO med transformatorer från High End Audio Devices respektive Audio Note och kablar från Audio Technica, Mogami och Audio Note gav betydligt snällare och mer realistiska s, särskilt efter en mindre ombyggnad av förförstärkaren, men jag tror att detta lilla problem kvarstår. Den skillnadstonsdistorsion som uppmätts i "High Fidelity" nr 9-82 kan vara boven. Det är svårt att fä en god överstyrningsreserv i diskanten om man som Svalander använder passiv RIAA-korrektion, och ingen motkoppling. Det beskrivna s-problemet kan ha sin rot i kondensatorers och kablars egenskaper, jag tänker då på deras dielektrika. Men i min begränsade erfarenhet låter inte ett dåligt dielektrikum så; det är mera råhet, heshet, frihet frän lyster och luft, och tillkomst av en sorts brusighet, som jag väntar mig då.

Praktiska hänsyn
Rör ger värme, åldras, och kostar 360 (eller 1 800) kr vid byte av hel uppsättning. Passiva komponenters åldring kan tänkas påskyndas av värmen från rören. Så brusfri (när pickupen har lyfts) som en fin transistor-förstärkare, och så billig i tillverkning som en förstärkare uppbyggd av integrerade kretsar, kan en rörförstärkare aldrig bli.

En konkurrent
Men friheten från brusintryck under musikspelning som Svalanders förförstärkare medger, den bara inte finns hos mer än 90 % av konkurrenterna. Det är då Audio Note som kan konkurrera. Den som väljer Audio Note i skal, tonarmskabel, pickup, kabel från grammofon, transformator, förförstärkare och kabel till slutsteget får en klangligt mycket välbalanserad kombination. Dyr är den också. Audio Note-systemet skulle jag gärna vilja ha, men har inte råd! Och de ingående delarna kommer inte alltid till sin rätt klangmässigt i en anläggning omgiven av främmande fabrikat. Den som har nödvändiga resurser och efterfrågar den överväldigande attack, den snabba kraftfullhet, som nästan bara Audio Note verkar ha optimerat sina produkter för att nå, har nog inget annat val.

Tuba - okänslig för störningar
Till skillnad från esoteriska amerikanska konkurrenter med produkter som sällan ses hör har Svalander-förförstärkaren hygglig grad av okänslighet för transienter via nätet (när kylskåpet slår till) och radiostörningar. Service-frågan torde inte vara något problem. Apparaterna löds numera ihop av Jan Larsson i Lund, men kontroll-lyssnas av konstruktören. Sedan får de en prydlig skylt på baksidan, med uppgift om produktionsdatum och nummer. Det som några kan se som en risk att konstruktionen löpande förbättras - är för andra en fördel.

En förstärkarnas Bentley
Att den kommit i produktion utanför fadershuset är nog mindre ett utslag av profitlusta (som tycks saknas) än att konstruktören behöver stå emot andras önskemål om att han ska bygga förstärkare åt just dem. Priset är högt, men tillverkningsmetoden har inget med modern rationalisering att göra (tryckt ledningsdragning saknas) och komponentkvalitén är ypperlig. Komponentvalet har skett steg för steg med modifiering av bara en kanal i taget för att jämförelselyssning skall kunna ske. En snabb blick under höljet röjer t ex de utmärkta polypropenkondensatorerna frän ERO. Totalintrycket: En förstärkarnas Bentley.

Upplevelsen
Den engagerande livliga och omedelbara återgivningen, "the sense of excitement from a live performance" för att ta frasen från Fellgett, står i särklass, eftersom den är förbunden med en frihet från hårdhet, en innerlighet med god återgivning av mellanstämmornas grundton och värme där den finns, som jag sällan dessförinnan upplevt. Stereofonin, dvs djup-höjd-bredd, återges väl, och luften mellan instrumenten framstår fint. Klangen är förvisso detaljerat schatterad, men inte "analytisk" i betydelsen att bara yt-ljudet, konturer och attacker, förmedlas (som hos dåliga elektrostatiska hörtelefoner), utan ljudet har en viss robust kroppslighet utan att klangen är grov. Förstärkaren är avslöjande utan att låta ansträngd vid dåligheter i programmaterialet.

Fasvändande linjesteg
En liten besvikelse är att linjesteget är fasvändande, vilket försvårar jämförelser, och innan jag hade noterat detta lät det fåtal skivor, där den "absoluta fasen" måste vara rätt, som om något saknades av rumsinformation och tydlighet. Men det gick ju snabbt att ändra på. Klarheten är god - men möjligen överträffas den av Audio Note och av den nyaste och dyraste Thresholdförförstärkaren (om man låter bli den inbyggda transformatorn i den). Bastransienter återges möjligen något mjukt, men därför inte orealistiskt.
Sammanfattning: Jag skulle köpa den, om jag hade råd.

Lars Bäcklund

Foto: Billy Sjösten
Tillverkning och försäljning:
Professional Audio Equipment, Byggmästaregatan 11, 222 37 LUND
(Numera är tillverkningen nedlagd.)

Lars Bäcklund köpte sedermera en kraftigt modifierad prototyp av Tuba som han använde i många år. Hans förstärkare var nog den mest moddade jag gjort och många av mina senare konstruktioner kan tacka Lars för sina välljudande egenskaper. Hans kritik - ibland väl dold i en klurig formulering som först syntes som en komplimang och vid närmare betraktande som den sågning den var - har givit mig mången sömnlös natt och mycken förbättring av ljudet från mina konstruktioner.
Tack Lars!