TUBA

Bilder från utveckling och produktion

De första exemplaren av TUBA som tillverkades och såldes byggdes i veka aluminiumlådor som var mera praktiska än snygga. Förstärkarna var dock minst lika välljudande som sina vackrare syskon i de vita lådorna. Av samlare är dessa ofta mer eftertraktade på grund av ljudet. Troligen är aluminium bättre än stålplåt för byggnation av förstärkare. Dessa tidiga konstruktioner var också kompaktare med kortare signalgång. Här ett par bilder av en av de första - kanske det ex som ägdes av Anders Edenholm och som Lars Bäcklund skrev så varmt om i sin artikel i Molt 82 nr 4.

Interiören var inte precis vacker men å andra sidan var allting lött på lödstöd och med kabel mellan komponenterna. Inga kretskort i signalvägen endast i nätdel och timerkrets.

Linjedelen ligger ovanpå de två steg som utgör RIAA-förstärkaren.

Lägg märke till att redan så här tidigt var det omkopplare som bas för volymkontrollen som gällde.

Dessa förstärkare såldes på sin tid för 4-5000 kr vilket då betraktades som dyrt för en förförstärkare. Förtjänsten var dock i storleksordningen 25 kr i timman... Komponenterna var som synes många och av utvald kvalitet på viktiga ställen.

Så småningom gjordes layouten lite mera produktionsanpassad och rören lades i en rad mot bakpanelen. Ingångarna för pickup låg i mitten och sedan steg förstärkningen ut mot kanterna så att det blev så lite överhörning som möjligt mellan linjestegen.

Lägg märke till de små blå kondensatorerna som ingår i RIAA-kompenseringen och ligger lätt åtkomliga ovanpå alla andra komponenter. Detta var för att kunna justera in RIAAn så noggrant som möjligt. Redan på dessa modeller var kompensationen typiskt under 0,1 dB avvikelse från idealkurvan uppmätt och injusterat för varje exemplar av förstärkaren.

Här ser du en närbild av nätdelen, närmare bestämt av stabiliserings- och justeringskretsarna för glödström. Det var separata glödströmskretsar för förstärkande rör och för katodföljare. Båda kretsarna gav högstabiliserad likspänning som justerades med de fyrkantiga potentiometrarna till exakt 6.3V för bästa livslängd och ljudkvalitet.

En variant med kort och hög låda fanns också en tid. Den lät i stort sett som de platta varianterna ovan.

Några interiörbilder. Som synes stod rören på översidan av en perforerad aluminiumskiva. Perforerad aluminium har mycket låg resonansfrekvens vilket kanske bidrog till förstärkarnas goda ljud. EF86 eller EF806S är inte precis kända för låg mikrofoni...

Du ser också att här, som alltid, har varje steg sin egen elektrolytkondensator! (plus en extra varifrån alla de andra får sin spänning).

De blanka är för anodspänning och de gula uppe i hörnen håller energireserven för de stabiliserade glödspänningarna.

De blå kondensatorena är kopplingskondensatorer mellan stegen. De - liksom för övriga alla "stora" kondensatorer (större än 1 µF) - är överkopplade med små polypropylenkondensatorer på oftast 680 pF

Alla TUBA i aluminiumlåda hade separat nätdel för minsta brumpåverkan från nätspänning och transformatorer. I de vita produktionsexemplaren sitter trafo och likriktning i lådan.

En mod man kan göra på alla förstärkare med inbyggd transformator är att plocka ut den och sätta den i en särskild låda. Gärna upphängd i gummibussningar.

Här ser du interiören från en nätdel med sina likriktarbryggor och en första filtering med hjälp av kondensatorer och motstånd.

En kund ville ha en svart låda och visst fick han det!
Den har sedermera återkommit för ett antal modifieringar och fungerar så vitt jag vet fortfarande ute hos någon lycklig (?) ägare.

Så kom då den vita designen - skapad av Nils Åstrand på Dialog i Jönköping.
En låda som inte var någon annan lik precis som det mesta Nils skapar.

En stor vit ratt med en röd lysdiod som blinkar under uppvärmning. Sedan ger den en klar indikering av i vilket läge ratten befinner sej. Den stora omkretsen ger en härlig känsla och fungerar som svänghjul då man vrider upp eller ner volymen.

Ett "måste", påstod alla förståsejpåare, var en balanskontroll. Alltså blev det en sån men i form av en knappsats. Överst med gröna knappar och sedan med ett antal svarta knappar under. En grön knapp = ena kanalen i båda högtalarna. Bra vid enkanalsavspelning av band. Båda gröna knapparna intryckta = mono. Båda ute = vanlig stereo.

De svarta knapparna dämpade 1, 3, resp 6 dB på resp kanal. Se det speciella avsnittet här på webbplatsen som visar bruksanvisningen för TUBA. (kommer senare). Med denna knappsats kunde man sänka volymen i 1 dB-steg från -1 till -10 dB per kanal. Alla intryckta gav en "mute" funktion på -10 dB i båda kanalerna...

Bilderna är uppifrån och ner:

• Exteriör
• Sedd underifrån
• Förstärkarsteg
• Glöd-stabb
• B likriktning och 1:a stabb
• 2:a stabb
• Undersidan av relä och omkopplare

Därför var utgången alltid kortsluten då förstärkaren var avstängd eller under uppvärmning. Först då allting var stabilt (efter ca 30 sek) öppnade reläet för signal till utgångarna.

Omkopplaren var till för att koppla ur linjesteget. Man kunde alltså köra förstärkaren direkt ut från volymkontrollen vilket gav för och nackdelar. Fördelarna var givetvis att man slapp ett förstärkande steg med vad det innebär av minskad distorsion. Nackdelarna var en lägre förstärkning och högre känslighet för kabelimpedanser på grund av den högre utgångsimpedansen. I vissa fall var det ena mera välljudande, i andra fall föredrog man det andra läget på omkopplaren. Knappen kommer man åt genom att genom gallret på förstärkaren sticka ner t ex en blyertspenna och med den manövrera tryckknappen. Detta för att få kort signalväg samt för att man inte oavsiktligt (små barnafingrar) skulle slå till eller från omkopplaren. Detta var mycket lämpligt att göra endast då förstärkaren var avstängd eftersom 20 dB extra förstärkning inte alltid var så bra för högtalarna...