Artikeln är skriven 1988. Mycket har hänt sedan dess men det mesta är förvånansvärt aktuellt även in på 2010-talet. Visserligen är de apparater som omnämns inte längre aktuella men du kan säkert överföra principerna till din nya fina apparat och därmed få glädje av nedanstående tips.

Sans och balans i Klass-A-debatten

Nuförtiden är det en fråga som kommer som ett brev på posten så snart man börjar prata om slutsteg. Frågan är: "Är det klass A?" Frågan är lika vanlig och lika dum som 70-talets vanligaste fråga: Hur många watt är den på?"

Det är precis som om en effektförstärkare inte kan låta bra om den inte arbetar i klass A.

Låt oss först konstatera att det är ointressant hur förstärkaren är konstruerad eller hur många watt den kan lämna - det viktiga är hur den låter.

Det finns bra och välljudande klass A förstärkare. Det finns hemska bevis på att klass A inte är en garanti för välljud. Det finns mycket välljudande klass AB eller B förstärkare liksom det finns många exempel på motsatsen också.

Klass A innebär endast att den förstärkande enheten passeras av både den positiva och den negativa delen av tonsignalen. Detta innebär att om man endast har en förstärkande enhet i ett steg måste den gå i klass A. Alla som jämfört för-förstärkare vet att de ändå oftast låter olika. Till och med väldigt olika ibland, Detta trots att de bevisligen går i klass A.

I klass B förstärkare låter man den positiva halvdelen av signalen förstärkas i en enhet (ex rör eller transistor) och den negativa halvdelen i en annan. Sedan pusslar man ihop delarna efteråt. Detta sker när det gäller rör oftast i utgångstransformatorn. För enkelhetens skull pratar jag i fortsättningen endast om rör, trots att det som sägs lika gärna kan appliceras på transistorer.

För att få en förstärkare att arbeta i klass B måste man se till att de båda förstärkande enheterna matas med samma signal men i olika fas. Det vill säga att det ena röret skall ha signalen i fas, det andra röret skall ha signalen ur fas. Detta kräver en så kallad fasvändare.

Det är svårt att få signalen att bli helt lika men fasvänd. Det är faktiskt mycket svårt.

När man försöker pussla ihop signalen igen är det inte alltid den ena delen av signalen kommer riktigt rätt i förhållande till den andra. Detta kallas för övergångsdistorsion och uppfattas av örat som synnerligen besvärande.

Varför gör man då på detta sätt-

Jo man kan få ut betydligt högre effekt. Varje rör arbetar ju endast med halva signalen.

Under den halvperiod då signalen förstärks i "det andra" röret kan det overksamma röret vila. Man väljer arbetspunkt så att röret stryps då "fel" halvdel av signalen skall förstärkas. Klass B förstärkare är alltså alltid push-pull-kopplade. Man måste ha minst två rör för att kunna använda arbetssättet klass B.

Nu finns det också - för att komplicera det hela ytterligare förstärkare som sägs arbeta i klass AB. Det vill säga att man drar så mycket ström genom rören att de upp till en viss effekt faktiskt arbetar med hela signalen - klass A. Däröver stryps de under hela eller en del av "fel" halvdel av signalen - klass B. Drar man riktigt duktigt med ström genom rören kan man till och med få rören att arbeta i klass A hela tiden trots att förstärkaren fortfarande arbetar med fasvändare etc. Förspänningen på gallret ligger så högt att röret så gott som aldrig stryps av signalen innan röret klipper. Förhoppningsvis symmetriskt. Nackdelarna med detta är att du inte får ut lika hög effekt ur steget som om du kört det i klass B. Du tar ju ut effekt ur röret hela tiden. Det får ingen viloperiod.

Du drar också väldigt mycket ström genom röret. Det ger ökat rörslitage.

Du är inte ens säker på att Du får ett bättre ljud ur steget än om Du kört det i klass B Det är ju så att musiken är oerhört dynamisk dvs den innehåller mycket svaga och mycket starka signaler. Även vid låg lyssningsvolym är det mycket höga effekter som skall ut i högtalaren även om det är under mycket korta tidsperioder. Undersökningar visar att vid 1 W kontinuerlig effekt till högtalaren kan det behövas mellan 10 och 100W uteffekt från förstärkaren för att alla signaler skall passera odistorderat.

Det är alltså inte självklart att låg effekt är bra. Det kan t o m vara så att man i sin iver att undvika övergångsdistorsion sänker uteffekten så att ett redan halvdåligt steg blir riktigt dåligt genom att det går i klass A. I klass B hade det i alla fall fördelen att kunna leverera hyfsat mycket effekt.

Hur kan jag nu påstå något sådant- Jo då är vi tillbaka till fasvändaren. Det är svårt att göra en bra fasvändare. Det är nästan alltid så att signalerna inte ligger riktigt i fas. Det gör sedan detsamma om slutrören går i klass A eller klass B - distorsionen får Du ändå. Det låter lika illa oavsett uteffekt.

Och jag hävdar efter att under många år ha arbetat med förstärkarkonstruktion att det man vinner genom att dra mycket ström genom rören för att få den att arbeta i klass A förloras i den minskning av uteffekten som man alltid får vid push-pull-kopplad sk "ren" klass A.

Jag skriver "sk ren" därför att jag är övertygad om att Du aldrig kan få ett push-pull-kopplat steg att i alla lägen arbeta helt i klass A. Vid höga signalnivåer ( = enligt ovan ofta vid kontinuerlig uteffekt 1 W) kommer alltså steget att ibland gå över i klass B. Med övergångsdistorsion och allt. Jag vill till och med gå så långt att jag hävdar att ett riktigt konstruerat slutsteg av push-pull-typ endast kan bli sämre av att man drar så mycket ström genom rören att det arbetar i klass A större delen av tiden.

Vid ett lite felkonstruerat eller felbyggt push-pull-kopplat steg kan man ibland få ett ljud som är lättare att stå ut med om man minskar uteffekten genom att låta rören arbeta med hela signalen. Detta är då knappast beroende på att ljudet blir bättre utan endast på att distorsionen inte går fram lika starkt med den lägre uteffekten. Men det gör å andra sidan inte musiken heller. Det brukar bli ett snällt och avslaget ljud utan spänst.

I de fall man finner spänst och dynamik och rent ljud i ett push-pull-kopplat steg med hög tomgångsström (alltså sk klass A) skulle det enligt mitt förmenande bli ännu bättre om man också lät steget ge den uteffekt det skulle kunna om man låtit det arbeta i klass B.

Ett litet exempel: Vi har att välja mellan två steg, båda push-pull-kopplade, båda går i klass A upp till 15W och båda välkonstruerade. De låter lika vid mycket låg volym. Det ena går vid 15W över i klass A upp till 45W då det klipper, medan det andra klipper redan vid 15W eftersom det är ett s k "rent" klass A steg. Troligen kommer Du att föredra det steg som går i klass AB eftersom det faktiskt när Du ökar lyssningsvolymen en smula klarar av effekttopparna vilket "klass A-steget" inte gör.

Det finns enligt mitt sätt att se det endast ett sätt att fä ett steg att gå i klass A på rätt sätt och det är genom att endast ha ett slutrör. Då sjunker uteffekten ytterligare men Du får ett rent och behagligt ljud fritt från övergångs- och fasdistorsion av den typ som uppstår i ett sk klass A steg av push-pull-typ.

Det blir ett dynamiskt och spänstigt ljud och enligt min erfarenhet blir det också betydligt tydligare och med fler smådetaljer än man kan uppnå i ett mottaktskopplat steg. Visserligen fortfarande med låg uteffekt men man slipper de fel som alla mottaktskopplade steg jag hört har med fasvändare etc. De blir aldrig riktigt lika rena och detaljerade. Ett steg med endast ett slutrör klipper också mera välljudande (om man nu kan prata om att distorsion är välljudande)

Låt oss i stället för klass A och klass B tala om Single End och Push-Pull. Eller om Du hellre vill "Entaktskopplade" och Mottaktskopplade" steg.

När det sen gäller mottaktskopplade steg kan man om man vill skilja på steg med hög resp låg tomgångsström.

Sedan kan vi åter låta debatten övergå i om förstärkaren låter bra eller inte. Det är faktiskt viktigare än frågan om klass A eller "hur många watt den har".

"Stabbar"

I förra numret av MoLt påstod jag att stabilisatorkretsar endast var av ondo. Ibland finns det inte något annat praktiskt sätt att få riktig och stabil spänningsnivå. Jag vidhåller dock fortfarande att det vore bäst om man kunde lösa problemet på annat sätt.

Zenerdiod

Den enklaste stabilisatorkretsen består av ett motstånd och en zenerdiod. En vanlig diod släpper endast ström åt ena hållet, framriktningen. En zenerdiod kan släppa ström genom sig även i backriktningen. Detta sker dock först då spänningen överskrider den specificerade zenerspänningen. Om en zenerdiod är specificerad till t ex 6,8V släpper den igenom ström i framriktningen oavsett spänning, men i backriktning endast över 6,8V. Den tål överspänning så länge den angivna effekten för dioden inte överskrids. Sätt ett motstånd i serie med strömmen och låt sedan zenerdioden dra ström genom motståndet så att Du får ett spänningsfall över motståndet (fig 1) Om spänningen före motståndet varierar kommer ändå spänningen över zenerdioden hållas konstant, genom att den drar lika mycket ström Då varierar spänningsfallet över motståndet lika mycket som spänningsvariationerna före motståndet.

Om en zenerdiod utsätts för spänning över märkspänning funderar den alltså som ett varierat motstånd som ändrar motståndsvärde hela tiden så att spänningen över dioden hålls konstant Av detta följer också att strömmen genom dioden förändras beroende på vilken spänning den utsätts för. Detta innebär också att man måste räkna på effektförbrukningen så att man inte utsätter zenerdioden för för hög effekt, detta sker på samma sätt som för motstånd dvs P= U * I.

Kretsen kan också belastas. Spänningen hålls ändå konstant, så länge Du inte behöver dra så mycket ström genom seriemotståndet att spänningsfallet över detta blir för stort.

En elektrolytkondensator över dioden förhöjer stabiliteten ytterligare. Många sätter också en liten filmkondensator parallellt för att minska bruset (fig 2).

Ett annat känt trick är att, då man behöver högre spänning än ca 8 V, sätta flera dioder i serie i stället för en enda. Bäst fungerar nämligen de dioder som konstruerats för spänningar mellan 6 och 8 volt.

Som Du ser i fig 3 är den högra lodräta linjen inte så lodrät som man skulle önska - dvs spänningen över zenerdioden varierar med strömmen genom den Detta var ju faktiskt det vi ville undvika genom att sätta dit dioden, så vi har alltså inte nått ända fram Genom att seriekoppla flera 6-8V dioder får man i alla fallen viss bot.

Och ljudet blir rått och risigt när de sitter där. Du kanske först tycker det blir fast och bra bas - men lyssna en stund till. Basen blir inte ren, bara kantig - och diskanten kan låta som glaskrossning. .

Mera komplicerade stabilisatorkretsar

Det finns många sätt att bygga mera avancerade och stabilare kretsar än den ovan beskrivna. Jag nöjer mig dock här med att skriva lite om några färdiga kretsar.

Färdiga stabilisatorkretsar

Det finns ett antal prefabricerade stabilisatorkretsar på marknaden i form av integrerade kretsar. De är effektivare än zenerdioden, har lägre utimpedans och brusar mindre.

En mycket vanlig krets i många förstärkare och andra audioapparater är 78- och 79-serierna. De två siffrorna efter 78resp 79- är de som anger spänningen 78 står för positiv regulator, 79 för negativ. Sålunda är 7805 en regulator som lämnar utspänningen + 5V och 7912 en regulator för -12V.

Dessa regulatorer finns i en hel del olika utföranden, från T03 kapslar som tål 5A eller mer, ner till TO 92 som tål max 100mA. Elfakatalogen innehåller över 30 olika varianter men betydligt fler finns på världsmarknaden.

Alla regulatorer i 78- och 79-serierna har ett antal egenskaper gemensamt. Alla har tre anslutningar: in, jord och ut. De är fasta regulatorer, dvs de behöver inga yttre motstånd eller liknande för att ställa in den angivna spänningen.

Samtliga är också mycket billiga - en standardregulator som tål 1 A kostar ofta runt 5 kr. Tyvärr är också samtliga totalt oanvändbara i ljudsammanhang.

Inte så att apparaten inte fungerar och lämnar ljud - bevisligen lämnar apparaten ljud - men det är en mycket sämre ljudåtergivning än det skulle kunna vara.

Du hör stora skillnader om Du använder en bättre krets - dvs en krets som reglerar effektivare, har lägre utimpedans och lägre brusnivå. Till och med om Du byter stabb i glödströmskretsar är skillnaden tydligt hörbar.

Den nya standardregulator jag använder i budgetsammanhang är LM 317 som också finns i en mängd utföranden LM 337 är den negativa varianten. Dessa kräver dock en del yttre attiraljer för att ge rätt spänning. Man ställer spänningen med två motstånd och dessutom krävs ett par tantalelektrolyter om man vill att det skall bli bra reglering.

R1 är motstånd mellan utgång och justeringspunkt. R2 är motstånd från justeringspunkt till jord. (se fig 4).

R1 väljs oftast till 240 ohm eller däromkring. En liten lathund för olika spänningar kommer nedan.

Som synes är motståndsvärdena inte alltid så lätta att hitta som standardvärden. Tag närmaste värde eller serie-parallellkoppla flera motstånd tills Du kommer rätt

Denna regulatorserie som är mycket användbar kostar mellan 5 och 10 kr beroende på strömtålighet etc. Varianter för negativ spänning är alltid dyrare.

Om Du vill ha en riktigt bra regulator skall Du använda Dig av LT 317 eller LT 337. De är vidareutvecklingar som Linear Technology gjort av LM serierna.

Robert "Bob" Dobkin jobbade på National Semiconductors i mitten på 70-talet och var där med och konstruerade LMserierna. Senare blev han design-chef och Vice President för design-department på Linear Technology. Där konstruerade han i början på 80-talet denna vidareutveckling av kretsarna. Han visste ju var svagheterna låg.

Kretsarna är makalöst bra för att vara standardstabbar och finns i både 1 A och 100mA versioner. Du kan se skillnaderna i data i bifogade datautdrag. Det finns många olika utföranden och kapslar och även i militära versioner.

LT 317 AT och LT 337 AT kostar ca 30 kr och tål 1 A. LT 317AH tål 100 mA och kostar drygt 50 kr, LT 337AH kostar drygt 60 kr. Det högre priset på H-varianterna beror på att de har lägre brusnivå och lägre utimpedans.

Tyvärr har Svensk Teleindustri som importerar LT s komponenter till Sverige inte lyckats intressera någon av de stora komponentdetaljisterna typ Elfa-Deltron etc för dessa kretsar, så de kan vara svara att fä tag på. Svensk Teleindustri är inte heller intresserade av att sälja dem en och en. Tills vidare kan Du köpa enstaka ex av mig då jag alltid köper en påse för att ha till olika projekt. Tesserakt (tel 08116 73 01 vard 13-19 Tyvärr saligen avsomnade) har också lovat försöka hålla lager.

Den som lyssnat på skillnaden på en Sentec-förförstärkare med 7812-7912 resp LT 317AT och LT 337AT har svårt att förstå att det kan vara så'n skillnad. Jag har bytt stabbar i några sådana förförstärkare, och att höra de upphetsade ägarna i telefonen efter första provlyssningen är en upplevelse väl värd alla de timmar det tagit att lyssna på och jämföra olika stabbar.

Nu skall också omedelbart sägas att Sentec bara råkat bli exempel i denna lilla kria - det är ingalunda sa att den på något sätt skulle vara speciellt kritisk på nätstabbar eller på något sätt dåligt gjord. Tvärtom är Sentec-förförstärkaren en av de mera välljudande och välgjorda förstärkarna idag.

Det känns lite rått att ge sig till att skära i laminaten på nätkretskortet som är så snyggt uppbyggt, men nöden har ingen lag och resultatet blir ljudmässigt mycket bra.

Jag bytte mina 7805 mot LM 317 i glödströmmen till mina egna för- och slutsteg. Vilken skillnad. För att inte tala om det ytterligare lyft det blev med LT 317.

Det enda som är lite smolk i glädjebägaren är att benkonfigurationen är så olika på 78- och LM-LT 317 resp 79- och LM-LT 337. Man får tänka sig för lite grand när man skall byta. Du hittar jämförande bilder i fig 5 så Du själv kan se och tänka till vid bytet

Sätt gärna dit skyddsdioder så Du skyddar för "felaktig" urladdning av elektrolyterna. Enligt tillverkaren behövs inte längre dioden mellan Adj och Ut men jag sätter för säkerhets skull ändå dit en. En krona kan det väl vara värt att gardera sig (En annan jobbar ju på försäkringsbolag.).

Alltså: Byt alla dina 78-79or mot LM-LT 317 --337 och njut. Ingen har hittills varit missnöjd med resultatet. Jag tycker att LT:s Applications Information är mycket bra. Därför hittar Du den som en liten engelsk språkövning härinvid.

Pioneer PD-X 520 CD - modifieringar

Här följer nu ett par olika ombyggnads- och justeringsförslag för att få ännu mera välljud ur en av marknadens mera välljudande CD-spelare i rimlig prisklass. Vinsten är ökad dynamik, bättre detaljskärpa, renare diskant, luftigare, ja helt enkelt bättre ljud. Du som hörde min egen spelare i Tesserakts monter på mässan i Göteborg kanske förstår vad jag menar. De olika åtgärderna behöver inte göras i en bestämd ordning och de är inte nämnda i någon inbördes rangordning.

Mod 1

Efter att ha läst ovanstående om stabbar kan Du kanske gissa vad jag tänker säga om Pioneer-spelaren?
Byt stabbarna.
I PD-X 520 sitter ett par 78-7905 i TO 220 kapsel och ett par 78-7912 I TO 92 plastkapsel.

Dessa är relativt lätta att ersätta med ett par LT 317-337 AT resp LT 317-337 AH .

Du bör dock vara lite bevandrad i elektronikbygge och logiskt tänkande för att klara detta.

Först måste Du alltså ta av höljet (Glöm inte att först dra ur nätsladden.). Lossa skruvarna i bakre plåten och dra försiktigt bakåt - uppåt.

Sen är det dags att lossa kretskortet. Det sitter med fem skruvar varav två i ytterkant, två kopparskruvar i kortets mittlinje (varav en vid fronten under alla svarta kablar.) och en liten svart som håller fast ut-kontakterna i bakpanelen.

Därefter är det dags för flatkabeln från lasern till kortet. Flatkabeln går in i en vit hållare vars ytterhölje Du lätt skjuter i riktning mot lasern. Därefter tar Du med fingerspetsarna och skjuter försiktigt kabeln ut ur kontakten i riktning mot lasern.

Nu lossar Du de sex ledarna i flatkabeln mellan transformatorn och kretskortet. Det enklaste är att använda avlödningsfläta och suga bort det gamla lödtennet. Lossa på den ändan av flatkabeln som sitter lödd i kretskortet och se noga efter vilken ledare som skall anslutas till vilken punkt på trafon så Du kan få tillbaka det rätt igen.

På alla exemplar jag sett är det en svart märkning på den ytterledare som skall sitta lödd längst mot fronten på apparaten, men det är ju inte säkert att det alltid är så.

Nu kan du ta loss kretskortet.

Leta fram något - typ pappskiva eller liknande - som Du senare kan lägga ovanpå CD-spelaren så att Du får ett litet arbetsbord. Skjut sedan kretskortet framåt och lyft samtidigt lite i den kant som ligger närmast ytterkant på spelaren. När phonokontakterna i bakpanelen släppt kan Du dra ut kortet ur de plasthållare som fortfarande håller kortets inre kant.

Vänd nu kortet upp och ned på den lilla arbetsyta du förut letat fram, och andas ut. Nu är det värsta gjort. Löd loss 7805 och 7905 (IC 23 resp IC 22) som sitter på kylare. Tag en åt gången, eller håll ordentlig reda på vilken som är vilken.

Byt regulator i kylaren och sätt tillbaka och löd fast.

Därefter är det dags att tänka till. För att få LM eller LT 317 att fungera måste Du lägga om spänningarna på samtliga ben. Du får alltså skära av folien till alla benen och löda små "byglingar" så att strömmen leds rätt. Det underlättar om Du flyttar den bygling som går från IC23a "in-ben" och som matar IC31 till det lediga hålet bredvid D17.

Löd så in motstånd och tantaler.

337-an har lyckligtvis samma konfiguration som 7905 så där behöver Du bara skära av ledaren till ben 1 (tidigare jordat), och montera in motstånden samt tantalerna.

Sen är det dags för småstabbarna. Dessas ben går att böja så de passar i den gamla konfigurationen, varefter det "bara" är att skära av den tidigare jordledaren till varje stabb och löda dit motstånd och kondensatorer.

Observera att det är olika spänning på de stora stabbarna (+5V resp -5V) och på de små (+12V resp -12V) så Du använder rätt R2-motstånd.

Tänk också på polariteten på tantalelektrolytkondensatorerna så att Du vänder dem rätt. I synnerhet på den negativa spänningsmatningen där polen till kondensatorn skall anslutas till jord. Du kommer annars att förstöra åtminstone kondensatorn, kanske också något annat.

Montera sedan dioderna som skyddar kretsarna nu när Du använder tantaler.

Det går som Du ser på bilden att lägga alla komponenterna på undersidan av kretskortet. Det blir inte så snyggt, men de syns inte från ovansidan.

Nu är det dags att lägga tillbaka kretskortet, ansluta alla kablar, och provköra.

Själv har jag en vridtransformator vid sådana här tillfällen för att kunna smyga upp spänningen under det jag kontrollerar att allt verkar fungera på rätt sätt. Kan Du låna en sådan är detta att rekommendera - det är lätt att förväxla benen på de integrerade kretsarna när man skall tänka "upp och ner".

Efter att ha kontrollmätt att Du verkligen har +/- 5V resp +/- 12 V på de rätta ställena, är det dags för

Mod 2

som innebär att Du kopplar dig förbi avslutande risboet av kondensatorer och transistorer på utgången från CDn. Detta är en lite enklare modifikation än den förra men ger ändå en stor förbättring av ljudet

Nackdel 1: Det knäpper när Du slår på och av strömmen till spelaren och Du samtidigt har spelaren inkopplad för lyssning på relativt hög volym.

Botemedel 1 för teknikfreaken: Lägg ett relä tvärs över utgången som kortsluter utgången i stället för de bortkopplade transistorerna. Styrs med signalen som tidigare styrde transistorerna

Botemedel 2 för oss andra: Lät bli att slå på spelaren då förstärkaren är tillkopplad och volymkontrollen ställd för på lyssning på ganska hög volym. Slå i stället först på spelaren och vrid sedan upp volymen på förstärkaren.

Botemedel 3 för den lite mera modige: Bry dig inte om att det knäpper.

Nackdel 2: Hörtelefonutgången på spelarfronten funkar inte.

Botemedel: Tag inte bort C117 och C118 samt IC 26 nedan -- koppla bara förbi dem Du får dock då ett lite sämre resultat i övrigt.

Fördel av modifikation 2: Du får ett betydligt renare, mjukare och mera dynamiskt ljud ur din spelare.

Åtgärd: Börja med att lägga tillbaka kretskortet upp och ner på den arbetsyta som den låg på när du bytte stabbar. Löd loss phonokontakterna - tag bort och släng. Löd loss och ta bort C117 och C118 (smålytar - kopplingskond.). Löd loss och ta bort IC 26 (hörtel-förstärkare)

Tag ett par bitar Isoda pickupkabel (HC-03) eller annan högkvalitativ kopplingskabel och anslut genom kretskortet i de hål som förut innehöll C 117 och C 118 Du skall använda de hål som ansluter till F1 och F2dvs de hål som ligger längst från bakpanelen. Kabelstumparna skall räcka till bakpanelen dvs de bör vara 4 -5 cm långa.

Tag två ungefär lika långa kabelstumpar till av samma kabel och löd ena ändan av båda till den stora jordpunkt som ligger mitt emellan F1 och F2.

Kablarna skall alltså finnas på övre sidan av kretskortet, Du sticker de avskalade kabeländarna genom hålen och löder på undersidan. Montera tillbaka kretskortet

De hål som förut innehöll de båda phonokontakterna i bakpanelen kan nu användas för två bra phonokontakter. Använder du WBT får du mycket bra resultat (bättre än t ex Legato) och de är dessutom redan isolerade från plåten. Passar precis om du kapar lite grann på plastbussningen - det är lite trångt i sidled.

Löd fast kablarna från kretskortet till phonokontakterna. Kablarna från C117-C118-kondensatorernas tidigare plats löds till mittpunkten på phonokontakten, jordledarna till ytterledaren. Om Du har rent likströmskopplade för- och slutsteg bör Du sätta in en kondensator i serie med utsignalen från CD-spelaren. Det finns alltid en liten restspänning på någon tiondels volt ut från den integrerade kretsen och den kan möjligen ställa till besvär.

Det färdiga resultatet av dessa båda modifieringar ser Du på bilden

Mod 3

När Du skall löda tillbaka kablarna till transformatorns kretskort - växla på kabel 1 och 3 sett från spelarens front. Du växlar på så sätt, helt enkelt fas på ena transformatorlandningen. Givetvis kommer aldrig Din tekniskt kunnige vän att tro Dig - men detta hörs.

Detta är en typisk sån grej som alltså inte hörs enligt de flesta tekniker. Det gör ju egentligen detsamma i så fall - om Du byter och får ett bättre resultat trots att det "inte hörs" så är väl det OK - Eller?

Mod 4

Är egentligen ingen mod. Det är helt enkelt en uppmaning att se till att din PD-X 520 verkligen är rättjusterad. Det är inte så lätt att beskriva hur man gör, men en servicetekniker som jobbar med Pioneer kan hjälpa dig. Det tar några timmar om det skall göras OK men är väl värt tiden.

Troligen är Pioneer i detta fall inte sämre än andra fabrikanter på att finjustera sina apparater vid leverans, men det är den enda spelare jag kan yttra mig om med någorlunda säkerhet. Ännu har jag inte hittat något ex som inte blivit mycket bättre av att det är noll volt på de punkter som skall ha noll volt, att lasern är rätt justerad och att felkorrektionskretsarna arbetar symmetriskt.

Jag kan i ett senare nummer beskriva hur man gör, men det kräver minst följande instrument: Millivoltmeter, oscilloskop med möjlighet till x/y koppling, signalgenerator med frekvensräknare, sexkantnyckel modell längre samt diverse motstånd och kondensatorer. Inställningarna underlättas också av den speciella testskivan som kostar några hundringar (Inte att förväxla med "Oförfalskat" som är en "testskiva" med musik som Pioneer säljer.) Finnes intresse för dylik beskrivning så hör av dig till red. så skall vi se om det går att få in i ett senare nummer.

Tyvärr är det också så att en sådan beskrivning inte går att använda till någon annan Pioneer-modell och givetvis inte heller till annat fabrikat.

Mod 5

Vänd stickproppen i väggen. Det hörs större skillnad nu efter dessa moddningar och det är inte säkert att det läge Du valt före, var det som Du nu vill ha. Vänd och vänd igen. Lyssna och jämför.

Mod 6

Bygg en egen nätdel till F1 och F2 (analogförstärkarna). Du fixar det lätt genom att montera ytterligare en transformator i lådan likrikta och sedan på med en LT 317-337 krets till varje av F1 och F2. Alltså två separata 12V matningar. Du får ett stort lyft, i synnerhet om Du tar Dig tid att lyssna ut hur den nya transformatorns lindningar (primär och sekundär) skall kopplas för bästa ljud.

Mod 7

Sätt dit en Ultra Transparent Audio TToCD Det är en helt ny (april 88) nätavskiljningsenhet för skivspelare och CD-spelare. Det är det hittills effektivaste jag hört for apparater som drar under 100 mA. En CD-spelare drar normalt 30-50 mA, en skivspelare 20-70mA. Priset är ca 700 kr och den finns i alla välsorterade ljudbutiker.

Samtliga mod 1-6 var gjorda i den apparat som visades i Göteborg. Man spelade där också med föregångaren till TToCD.

Jag kan åta mig att göra mod 1-4 åt intresserade som tycker det verkar bökigt att göra själv. Pris för LTS-medlemmar ca 1250 kr inklusive moms men frakt. Än så länge endast på PD-X 520.

Det är ju nu tyvärr så gott som omöjligt att hitta en PD-X 520 eftersom modellen är utgången.

Jag håller därför på att undersöka möjligheterna att få PD-X 530 (som är en efterföljare till 520) att låta lika bra. Jag återkommer med testrapport när jag är klar. Den är dock inte så helt annorlunda uppbyggd utan jag hyser gott hopp "so far".

Josef Svalander