 Audiosignalkondensatorer |
|
Finns i tre olika utföranden:
|
|
Riktig metallfolie - inte metalliserad plast. Det speciella med Jensens kondensatorer, förutom ljudet som är helt suveränt, är att de är lindade av ren metallfolie med papper i olja som isolator. Resultatet blir en ganska stor kondensator. Nästan alla filmkondensatorer, även mycket dyra audiofilvarianter, är lindade av metalliserad plastfolie. Skiktet av metall blir givetvis tunt och storleken på kondensatorn blir liten då man kan jobba med mycket tunna metallpartikelskikt. När man i stället lindar ren metallfolie blir formatet större men stabiliteten på kondensatorn (rent mekaniskt) blir också bättre (= mindre akustisk känslighet). Du som läst/hört mina åsikter genom åren har säkert märkt att plast inte tillhör mina favoritisolermaterial :-). Det ska vara naturliga material! Oljeindränkt papper verkar vara en mycket bra isolator om man lyssnar på det ljudande resultatet.
VARNING När du kollar in olika audiofilkondensatorer så se upp så en silverkondensator inte bara har namnet silver, eller kanske anslutningstrådar av silver osv. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att få dig att tro att det är bättre material i kondensatorn än det i verkligheten är. Visserligen blir ljudet varken bättre eller sämre på kondensatorn om den bara heter silver i stället för att innehålla silver (den låter som den låter ändå!) , men du kanske inte skulle betalt silverpris för den? Väljer du Jensen så vet du att det som står på kondingen också är det som finns inuti! silverfolie är silverfolie - inte färg med silverpartiklar sprayad på plastfolie och du råkar inte heller ut för att det bara är silvertrådar i anslutningarna, men inte i själva kondensatorn, som det kan vara på en silverkondensator av annat fabrikat osv. Jensens foliekondensatorer "låter" mindre än andra audiofilkondensatorer. De har en helt unik "bakgrundstystnad". Vill du ha en "luftig" kondensator så ta en annan, färgande, audiofilkondensator - Jensenkondensatorerna är ärliga, inte förskönande. |
|
TIPS. TIPS.
|
|
"Adderande" eller "Subtraherande" kondensatorer När jag jämför ljudet från olika kondensatorer upplever jag att man ofta kan placera in dem i endera av två stora grupper, Adderande eller Subtraherande kondensatorer.
Adderande En adderande kondensator är för mig en kondensator som lägger till saker som inte finns. Dvs den tillför distorsion (ljudförvrängning). Det yttrar sig oftast som tilläggsljud efter en transient. Dvs det låter inte tex "Bom", utan "Bomsss". Det blir aldrig riktigt tyst mellan tonerna. I vissa fall kan detta tillföra en behaglig och bedräglig ljudkaraktär som många förväxlar med luftighet. Allt låter "luftig", även om det är inspelat i döddämpad studiomiljö. Även om det till en början kan upplevas som mycket trevligt så är det mycket störande i längden och vår hjärna verkar tröttas av dessa tillägg som aldrig finns i verkligheten. Hjärnan måste hela tiden sortera bort dessa ljud som inte hör dit och det tröttar. Likaså kan s-ljud bli vassa och elaka, high hats väsnas och låter elakt och i vissa situationer kan man till och med tro att fenomenet tillför dynamik. Våra örom tycker ofta att distorderat ljud är högre i volym, dvs om det vassa blir högt och elakt så kan man uppleva det som dynamiskt och imponerande. När man slipper det så blir ljudet avspänt och musikaliskt och du kan spela betydligt högre utan att få ont i öronen. Det lustiga är att dynamiken då faktiskt ofta har ökat. Dessa fenomen uppstår givetvis inte bara i kondensatorer utan även i förstärkare och andra ljudapparater, men då man jämför så hör man att det finns skillnader även då det gäller kondensatorer.
Subtraherande Andra kondensatorer släpper inte igenom hela signalen. De är visserligen dynamiskt och tyst mellan tonerna men tonerna klingar inte ut på ett naturligt sätt. I värsta fall kan man få en känsla av "yllemössa" över musiken. Många säger att ljudet då är "mjukt" medan det i realiteten saknar riktig diskant. Lite märkligt är att andra människor tycker att det låter hårt. Samma fenomen men helt olika upplevelse alltså. När det gäller kondensatorer så kan botemedlet vara att sätta en liten kondensator över den större för att på det sättet även få med de högre frekvenserna. Tyvärr kan detta i värsta fall även innebära oönskade fasvridningar som förstör mittintryck och som är mycket otrivsamma. Botemedlet i det fallet kan vara att gå ner i storlek på bypass-kondensatorn. Alla kondensatorer är i sig en spole och dessutom en kondensator så har man otur kan resonansfenomen uppstå i det hörbara området. Kanske är det om dessa fenomen hamnar för nära varandra som man upplever dessa fasvridningar. Som vanligt är det enda sättet att helt enkelt prova sig fram till en bra kompromiss.
Jensen kondensatorer med papper i olja I mina öron tillhör Jensenkondensatorer byggda av metallfolie och papper i olja den senare typen - dvs den lägger inte till något men behöver ofta en liten kondensator över sig för att resultatet inte ska upplevaas som subtraherande. Detta tilltalar mig mycket mera än det vanligaste fenomenet som verkar vara att kondensatorn skramlar och lägger till. Det är enligt min erfarenhet mycket svårt att komma tillrätta med. Det verkar också som om materialet i kondensatorn spelar roll. Aluminiumkondensatorn ger större problem än koppar som i sin tur verkar fungera sämre än silver. Tyvärr sätter ofta priset (och storleken) på silverkondensatorn stopp för att man ska använda den rakt igenom, men man kan då komma en bra bit på väg genom att köra en aluminiumfoliekondensator eller kopparfoliekondensator som huvudkondensator och sedan sätta en liten (funkar ofta tom med den allra minsta silverfoliekondensatorn) som bypass (parallellt över den större). Jag har själv uppnått förvånansvärt bra resultat med en stor kopparfoliekondensator + en liten silverfoliekondensator - faktiskt det bästa jag hört vad gäller kondensatorer. |