J.A.S lyssnar på Piezo Powerflux-18E?

Josef och Andreas Svalander har under ganska många timmar suttit och lyssnat på de olika kontakter och kablar du kan köpa hos Svalander Audio. Det som har varit det viktiga är att få fram karaktärsdrag på de olika produkterna så att du som kund skall ha lättare att välja den produkt som passar dig. Det sätt detta gjorts på är genom att lyssna, dvs inget mer vetenskapligt instrument än våra öron har använts.

Hur låter Furutech Piezo Powerflux-18E

Hur är det möjligt? Power Reference III-E N1 kändes som den ultimata strömkabeln, men sen kom PowerFlux-18E.

Det känns lite klyschigt att säga, men man kan ta våra omdömen om Power Reference III N1 och helt enkelt vrida om ett par varv till.

Piezo Powerflux -18E är helt enkelt bättre på allt, och då menar vi inte lite bättre utan det är en ruskig skillnad.

Taket lyfte flera meter, golvet sjönk undan och man stod där, mitt på scenen medan Höstens stråkar spelade runt omkring en.

Detaljrikedomen är helt otrolig hela vägen från botten till den yttersta toppen.

Till och med Andreas, som normalt sett inte är en operalyssnare, satt och kom på sig med att det faktiskt var riktigt njutbart, hela stycket igenom.

Arne höll sig inte heller han där framme utan var ute i rummet med klarinetten i högsta hugg.

Piezo PowerFlux -18E är helt klart den kabel man skall välja om man kan. Vi behöver väl knappast säga att den nu permanentats i Josefs anläggning.

Hur gjordes testen?

Det är ju väldigt svårt att lyssna på en specifik kabel eftersom det krävs en hel anägning. För att jämförelsen skall bli så rättvis såg vi till att allt annat än de kablarna vi lyssnade på hölls konstant. Samma elektronik, kablar, högtalare, volym och musik.

Anläggningen

Testen utfördes på IS 8-15, med G-Dis Dac V och slutsteg från G-Dis. Musiken streamades till dacen via en PC (okomprimerade Wav-filer). I testen med nätkablar testades kablarna i slutsteget, eftersom våra initialtester visade att det var där skillnaden blev som störst.

Dacen matades under hela testet med en Furutech Piezo Powerflux 18E.
De balanserade interconnectkablarna mellan Dacen och slutsteget var Furutech Evolution II Audio XLR.
Högtalarkablarna (även jumprar) var Furutech FS-Alpha, bestyckade med FP-202 banankontakter i Rodium.

Musiken

Vi valde ut åtta olika låtar av olika typ som på olika sätt avslöjar anlägningens och kablarnas för och nackdelar. Vi försökte variera så gott vi kunde men samtidigt ville vi ha musik som vi tycker är bra eftersom vi skulle lyssna på den om och om igen.
En mycket viktig parameter förutom variation på inspelningsmiljö och musiktyp är givetvis att inspelnigskvaliten är bra och att det finns dynamik i inspelningen. Det senare är mera ovanligt nuförtiden än man kan tro - nutidens inspelningstekniker verkar vara maniskt rädda för dynamik - en del moderna inspelningar har ett dynamikomfång på 5-10dB. Och dessutom visas de upp med stolthet... Det har ingenting med musik i verkligheten att göra.

Dadawa, Sister Drum från XRCDn med samma namn.

Denna inspelning är mycket kraftfull med mycket djup bas från orgel och stora trummor eller pukor samtidigt som ett par sångerskor och musikinstrument försöker göra sig hörda. Hela rummet skakar och det finns information mycket långt ner i frekvensområdet.
När det funkar som det ska är de olika kvinnorösterna och de andra instrumenten helt odistorderade och liksom svävar i ljudbilden. Vissa röster ligger långt bak till höger och vänster medan en soloröst ligger spot i mitten. Man hör samtidigt tydligt de olika bastonerna och anslagen på slaginstrumenten. Det hela är lite Enya-liknande men är fantastisk musik från Tibet och den sägs stöda Tibets frihetskamp.
Vara hur det vill med detta - klarar din anläggning att spela CDn rent och utan att du känner dig plågad så har du en BRA anläggning! Mycket avslöjande och med kraftfylla dynamiska utbrott samitidigt som röster och instrument är sidenmjuka. Musiken har tydliga drag från Asien men den är ändå OK för våra västerländska öron. Rätt avspelad är den så MJUK och KRAFTFUL samtidigt som luften och bakgrundstystnaden är enorm. Även vid låg volym vibrerar rummet om du har kraftfulla högtalare. 15-tummare rekommenderas.

Bizet Carmen fantasy från CDn The All Star Percussion Ensemble (FIM XRCD)

Denna CD tillhör mina (Josefs) favoriter alla kategorier. Det var Stig Carlson som tipsade mig om den för många år sedan då den kom på bolaget MMG. Sedan dess har den tillhört mina både musikaliska och hifi-test-favoriter.
Det börjar nästan ohörbart. Man kan ana sig till lite aktivitet i det mycket måttliga bakgrundsbruset. Sedan utkristalliserar sig ett antal slaginstrument spelade av några av världens duktigaste slagverkare. De kommer från några av de mest berömda symfoniorkestrarna i världen och spelad Carmen på sina slaginstument så man kan lyssna om och om igen.
Givetvis är vibrafon och liknande musikinstrument de som spelar melodin och tonen från tex vibrafonen liksom svävar och vibrerar i rummet. Så tillkommer bastrummor och pukor som ger ordentlig botten i musiken tillsamman med olika trä och metallinstrument. Då klubborna träffar metallen och träbitarna kan man höra även anslaget när själva klubban träffar - inte bara den utklingande tonen.
Det är mycket svårt att få alla musikinstrument mjuka och samtidigt dynamiska och dessutom är rumsakustiken mycket övertygande och det hörs diverse bakgrunds"oljud" som förhöjer intrycket av verklighet. Tex trafikbuller och annat.
När det är som bäst sitter du i inspelningslokalen och upplever hela orkestern live! Det är en mycket svår inspelning som verkar så enkel när man hör den som den kan låta.

Vivaldi Hösten, 1:a satsen från Tacet's 4 Seasons (Tacet CD)

Skivbolaget Tacet spelar in utan kompression. Det ger en härlig musikalitet åt inspelningarna som kommer därifrån.
4 årstiderna är inget undantag. Detta stycke är valt för att det kombinerar närupptagna fioler med mera avlägsna vilket ger en unikt härlig möjlighet att lyssna på de kärva hartsiga stråkdragen från melodistämman. Det kan i en lite sämre anläggning (den behöver inte vara dålig!) göra att det skär i hela huvudet.
Inspelningen har lite bandbrus eller kanske det är rörbrus - man spelar in med rörmikrofoner. Bruset skulle man kunnat dölja genom att minska dynamiken men här är det full fart och det gör att det är en mycket svåravspelad inspelning.
Låter det levande och sådär härligt mjukt rå som ett gäng fioler låter på nära håll - då är det en mycket bra anläggning. Minsta tendens till vasshet avslöjas ofelbart!

Rossini: Una voce poco fa (ur Barberaren i Sevila) Från My Love, Malena Ernman och Mats Bergström (BIS CD)

Det hela börjar med en gitarr som plockar fram melodin. I en riktigt välupplöst anläggning hör man inte bara själva gitarren som den brukar låta på bra inspelningar utan man kan även ana ljudet då fingrarna sätts an mot strängen - dvs precis innan strängen släpps och det blidas en ton. Mycket trevligt och svårt att höra om någon del i anläggningen inte är transparent.
Malena Ernmans röst har vi ju hört mer än en gång under våren i och med melodifestivalen. Tyvärr är ju inspelningen av festivallåten ett toalt fiasko hifi-mässigt - dynamiken ligger nånstans i trakten kring 5 dB från topp till botten.
BIS har ju lite större ambitioner och här pratar vi om ca 60dB effektivt mellan de tystaste gitarrtonerna och Malena Ernmans riktiga utbrott! Härligt!
Troligen har man varit tvungen att dämpa röstens allra starkaste partier något men det är ändå "lätt" minst 20dB mellan "normal stark sång" och de allra mest utstyrda partierna!
En ensam gitarr och en stark kvinnostämma ger här en dynamisk upplevelse som heter duga. När prylarna funkar reser sig håret på armarna, när anläggningen inte mår riktgit bra så har man bara lust att skrika "SKUVA NER". Men tro oss - det går att få det att låta mycket mycket bra även vid hög volym!
Alltså en inspelning för att lyssna både efter detaljer och efter hur anläggnignen kllarar en mycket kraftull kvinnoröst. Om det inte funkar står du inte ut ens halva låten... När det funkar sitter du med ett fånigt leende på läppaarna.

Limehouse Blues Från Jazz på Stampen (FIM XRCD)

Alla med lite HiFi-ambitioner har väl minst ett exemplar av denna klassiker i skivhyllan. Den K2-version som kom våren 2009 är den hittills bästa. Det är nästan omöjligt att genomföra en liten testomgång utan att ha med någon låt från skivan. Här har vi valt den där man sitter och snackar lite innan musiken drar igång - kanske den mest spelade i dessa sammanhang.
Redan vid det första sorlet kan man höra vart det hela kommer att barka iväg... Och när sedan trummorna börjar lite försiktigt så blir man ännu mera säker. Hör man anslaget mot trumskinnet, hör man virveltrumman helt klippfast placerad i ljudbilden precis DÄR och hör man sedan klarinetten komma så nära mikrofonen att instrumentet känns som om det kommer in i rummet så vet man - det funkar!
Lika snällt och trevligt som det kan låta på de flesta anläggningar, lika suveränt detaljrikt och dynamiskt kan det låta med rätt prylar. Det som brukar vara svårast är vibrafonen - den kan lätt bli totalt dominerande och liksom få huvudet att sjunga av resonanser.

Allan Taylor, The Beat Hotel Från Hotels & Dreamers (Stockfish CD)

Stockfish har sitt speciella sound. Låter alltid bra på alla anläggningar. Men kan faktiskt avslöja en del om anläggningen ändå. Basen blir lätt överbetonad - den är mycket starkt inspelad. Troligen för att imponera även på små högtalare men på en stor anläggning så gäller det att basen är kontrollerad annars drar det iväg alldeles!
Likaså är Allan Taylors mycket närupptagna röst mycket svår att få ren. Kanske är det stark kompression kanske är det något annat. Den blir i vilket fall sällan helt ren. Men den GÅR att få ren. Men du får jobba med prylarna.
Denna platta är med som representant för en inspelning med hifi-ambitioner som inte bara är hifi utan som faktiskt också innehåller lite kul musik.
Får du till rösten på hög volym och basen håller sig under kontroll (och är kraftfull, fast och djup!) så har du lyckats bra!

Trumsolo, Jim Keltner från Drum and Track Disc (Sheffield Lab/FIM XRCD)

Då denna inspelning kom på LP så var den direktgraverad. Den som hade en skivspelare som klarade den var KUNG! (Och det gäller fortfarande - det ÄR en svåravspelad LP - prova själv - det finns fortfarande några ex kvar av LPn att köpa på vår hemsida)

Ett trumset är ett mycket svårt instrument att få till i vardagsrummet. I princip omöjligt. Man märker när man någon gång hamnar nära ett trumset som spelas kraftfullt att det nog i pårincip är dödsdömt att ens försöka få till det ljudet från en inspelning.

Men skam den som ger sig! Och ska man försöka så är detta en av de bästa inspelningar jag känner. Den är klockren och sitter som en smäck i en bra anläggning.

De olika trummorna är närtagna och ger därmed ett något onaturligt intryck om man försöker föreställa sig hur trumsetet faktiskt är uppställt. Men dynamiken! Att spela denna inspelning högt är en ren glädje - det är i alla fall en bit mot verkligheten när det funkar som det ska. Och det är inte bara högt - det finns även en massa smådetaljer att lyssna in sig på.

I en medioker anläggning är den bara tråkig. Den är mycket avslöjande!

Eagles, Hotel California från XRCDn Hell Freezes Over

Detta är ju inte (liksom en del andra av ovanstående inspelningar) i första hand en audiofilinspelning utan det råkar bara vara en skiva som ger väldigt mycket skön välinspelad men svåravspelad musik.
Juset denna liveupptagning kan man tro är helt distorderad - första gångerna jag hörde den tyckte jag faktiskt att killarna som rattat kanske inte hade varit så skickliga... Men det har jag fått äta upp.
Det som jag lyssnar mest efter är de djupa slagverken, rösten och åskådarna. Men även gitarrerna är avslöjande.
Det är svårt att få till de djupa pukorna. Dessutom ska man lätt kunna höra att de är stämda i olika ton! I många anläggningar låter det bara mycket bas - man hör inte de olika melodierna som finns i basregistret.
Så kommer applåderna och visslingarna och... STÄNG AV är en vanlig kommentar då man spelar på hög volym på en "inte så bra" anläggning. Allteftersom vi lyssnat igenom kablar av olika slag har det visat sig att inspelningen faktiskt är bra! Aplåderna är inte vassa och elaka (men däremot svåra att få till så de låter övertygande).
Så kommer solosången (och stämsången) och den kan skära som en kniv genom huvudet... FEL - den är helt OK om man får till det.
Gitarrerna har både kropp och strängljud och olika kablar klarar detta mycket olika! De ska INTE låta vassa men däremot både sköra och kraftfulla samtidigt.
När man har lyssnat på denna låten en massa gånger så kan man faktiskt avgöra en massa intressanta saker bara på de första 10 sekunderna... Och det gäller i alla register, om det finns detaljer mm. XRCD-utgåvan är dessutom mycket bra.